"Nej, lydnad är bättre än offer, och hörsamhet bättre än det feta av vädurar."  1 Sam. 15.

Det första som man möter då man googlar på ordet lydnad är länkar till Kennelklubbar. Verksamheter relaterat till hundar. Man får scrolla ner en bra bit för att hitta en mer mänsklig kontext av ordets betydelse. Ordet beskrivs då som "att följa en eller flera människors vilja."

Vi känner igen ordet som något negativt. Som barn kände vi ett inre motstånd då vi ibland fick någon order att följa. Där lades grunden i våra liv för ordets negativa betydelse. I vuxen ålder blir vi mer än vana att lyda våra arbetsgivare inför mindre ansedda uppgifter och inte sällan till en lägre lön än andras. Ordet lydnad har en dålig klang. Vi kan lätt bli omplacerade till något ännu mindre ansenligt och underbetalt lydnaden förutan.

Det finns ett uttryck bland de första kristna på bibelns blad som uttrycker hur de förhöll sig till lydnad. "Man måste lyda Gud mer än människor." Apg. 5:29. Så fort man ska förklara vad lydnad är så likställs det i vårt medvetande som ett negativt tvång. Någonting man måste. Någon annans vilja härskar. Någon annans idé vill realiseras och bli utförd. Vi känner oss mästrade och kuvade.

Profeten Samuel som beskrivit lydnadens värde, relaterar den till att vara mer värd än offer. Bättre än offer. Och att hörsamhet är bättre än feta vädurar. Vad är en vädur? En vuxet handjur av får. Och jag tänker oavkortat på den första kebaben jag åt på ett gatukök i Israel uppe på berget Karmel. Köttstyckena var varvade med fettbitar på den stora rullen som svettades medan den roterade alldeles intill värmeelementet och det rann och den dröp av fett. Kryddorna som bars upp av fettet har än idag inte mött sin motsvarighet någon annanstans i smakrikedom. Brännoffren som rykte av välbehag inför Gud. Lydnaden så mycket bättre än offer. Samme Samuel som satte punkt och slut på en olydig konungs mandat dygdar här lydnaden som något bättre.

Vad är det i Guds kallande röst som är så övermäktigt? Som inte får mottagaren att hänga med läppen eller motvilligt släpa sig fram? Vad är det i hans kallande stämma som får en människa att stå upp på sina fötter och gå dit han än sänder henne, göra det han än ber henne om eller mot all sin natur eller logik, oreflekterat och skyndsamt utföra det? Det är kärlekens makt!

 " Jag vill följa dig oh Jesus, följa dig vart vägen går. Över solbelysta höjder eller genom dunkla snår. Ack, här gäller blott att följa, ej att välja väg och stig. Blott att uti barnslig lydnad, gå den väg du valt för mig."

Guds kallande röst är betvingande. Men den tar inte nacktag. Den är inte påskjutande.

Kallelsens röst är övermäktigt tilldragande.

Det är ofrånkomligt så att det krig som utkämpas på Ukrainsk mark kommer reellt att behöva bemötas också av de västliga eller europeiska länderna med mark och strids trupper. Man har att välja på att nu ta striden på Ukrainas territorium eller i ett senare skede tvingas gå i krig mot Ryssland i annat land. Det framgår med all sköns tydlighet. Det är ett påstående som verkligen inte förespråkar krig som åtgärd. 

"Innan solen gick ner på sjunde dagen, gav männen i staden honom sitt svar: " Vad är sötare än honung, och vad är starkare än ett lejon?" Då sa han till dem: " Hade ni inte plöjt min kviga, hade ni inte gissat min gåta." Herrens ande kom över honom, och han gick ner till Askelon och slog ihjäl trettio män och tog deras kläder och gav högtidsdräkterna åt dem som hade sagt lösningen på gåtan. I stor vrede vände han tillbaka till sin faders hus. Och Simsons hustru gavs åt den av hans bröllopsvenner som hade varit hans marskalk." Domarboken.14: 18-20.

Det är skiffer av sanningar i bibeltexterna. Gud har plöjt ner allt som hela mänskligheten i alla tider behöver för att finna svar och vägledning i sina liv. Ja, svar i varje situation. Därför är Guds ord så massivt och dyrbart. Liksom guldet måste utvinnas och järnet smälts fram ur berg. Så är det med Guds ord. Det går att utvinna rikedomar. 

Innan solen gick ner. Vi känner igen samma formulering från 1 Moseboken 15:12. "När solen höll på att gå ner, föll en tung sömn över Abram." Och han får ta del av tråkiga nyheter. Nyheter om en lång framtida fångenskap. Solen hade nästan gått ner, står det. Och nu var den på väg efter sju dagar att gå ner över Simsons liv. Festen slutar i katastrof på det personliga planet. Domarboken är ingen av de poetiska böckerna. Finns väldigt lite av poesi i den. Simson försökte möjligen men misslyckades vid stupet av en rebus. Domarboken avhandlar en tidsperiod av 400 år. Gud har sak mot filisteer! Det är det övergripande. Och Simson är hans nasir. Gud behöver tjänare. Man kan undra: Varför står det att Guds ande kom över Simson, där vi förstår att han blev ursinnigt vred? Är det synonymt med Guds ande att bli vred? Det står också: "I stor vrede vände han tillbaka till sin fars hus." Borde inte Guds ande vara skön och vänlig, förbindlig och förstående till den havererade gemenskapen under svensexan? Nej. Gud hade sak emot. Mot och emot.

Simson bär ensam ett nasirat. Ingenting på denna tid kunde legitimera honom. Ingen mer än Gud. Möjligen Mose tal om nasiratet som företeelse. "Men inte Manoas son!" "Denne vettvilling!" "Han är som en elefant i porslinshus. Mentalt som fysiskt." Gud hade tidigare instiftat prästerskapet och tempeltjänsten. Senare uppväckte han enskilda profiler som står i bjärt kontrast till alltsammans. Profeterna. Profeterna kunde inte heller alltid luta sig emot någon organisation och som de kunde trygga sig till. Bara till Gud själv. Gud uppväckte individer som sina kanaler. Profeterna blev med tiden ett religiöst skrå och erkända. Men nasirer är något extra ordinärt. De har varken gesällbrev eller rekommendationer. De framstår som tillfälliga konstitutionsutskott, från Guds sida. Med långtgående befogenheter. De profeterar inte. Profeterna varnar åtminstone. Men inte nasirer. De river ner. Simson var en sådan. 

Det är något apostoliskt över nasiratet. Motsagda till tusen. Simsons privatliv blir den tändande gnistan. Eller kanske bristen på ett. Förklara något annat ni religionspsykologer. "Och Simsons hustru gavs åt den av hans bröllops-svenner som hade varit hans marskalk." Vilka oerhörda djup av lidanden. Profeten Amos, han som inte var en profet enligt honom själv, säger just ifråga om nasirer; "Bland era söner väckte jag upp profeter, bland era unga män nasirer." Amos 2:11.

Amos är mannen att profetera. Han som inte anser sig att vara. Gud kan använda vem han vill. Och han uppväcker. Hur går det till? Först är man ingenting. Sedan blir man utan att vara. Ja, det vet bara den som är. Vad blev slutet på denna sju dagars fest annat än ett bryskt uppvaknande för Simson. Ett uppvaknande då Gud uppväckt en son till Manoa till nasir. 

En vädjan från Nya Testamentet ekar mot väggarna i Askelon och slår fullständigt hål i rappen: "Gå inte i ok med den som inte tror. De blir omaka par." 1 Kor. 6:14. 

Men det hör inte Simson.

" Simsons far gick ner till kvinnan. Och Simson ordnade en fest. För så brukade de unga männen göra. När de fick se honom hämtade de trettio bröllopsvenner, som skulle vara tillsammans med honom. Simson sa till dem: Jag skall ge er en gåta. Om ni under de sju festdagarna ger mig lösningen på den och gissar rätt, skall jag ge er trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter. Men om ni inte kan säga mig lösningen, skall ni ge mig trettio högtidsdräkter. De sa: " Berätta, låt oss höra din gåta!" Då sade han till dem: " Från storätaren utgick ätbart, från den starke kom sötma."     Domarboken 14:10-14.

Simsons far Manoa går nu ner. Ner till kvinnan. Varför uppger bibeln det? Det är samma lägre plan där Simson nu rör sig. Vart var Simsons mamma? Varför följde hon inte med? En orolig nasirs moder... Kanske hon vägrade med hela sin varelse i protest att följa Simson på denna ofärdens väg. Och Manoa, varför gick han efter honom? För att följa upp sonen, så klart. Men han kunde bara följa Simson en bit på hans resa. Kallelser är personliga och skriften påtalar att "de visste inte om att det var Herren som sökte sak med filisteerna". Bibeln uppger att man hämtade trettio bröllop-svenner. "Svenner." Inte vänner. Men bröllop-svenner. Det är skillnad på "svenner" och vänner. I det sammanhanget försvinner allt rapportering om den ömt vakande Manoa. Festen och omständigheterna tar över. Och föräldrarnas inverkan på sonen är nu definitivt slut. Han är i Guds kallelse med sitt liv.

Simson ordnar med fest och det första han gör är att ordna till med en tävling. En festtävling. Tävlingen gick ut på att knäcka en gåta. En gåta som i sig är omöjlig att besvara eller att gissa rätt på. På så vis är den riktigt dålig. Den ger inte deltagarna någon egentlig chans att svara rätt på gåtan. En prisutdelning utifrån sådana premisser uteblir normalt sett. Gåtan handlar om Simsons första gudstjänst i förtäckta ordalag. Den handlar om när han slog ett ungt lejon och där han senare fann honung i kadavret. Varför tar Simson det som underlag för sin rebus under en fest? Rebusen som är omöjlig att lista ut för någon som inte känner till hans bedrifter. Den visste inte ens hans föräldrar om, trots följet. Det hjälper inte att den är berättad på deras modersmål. De förstår den inte. Ett så plumpt festinslag. Och festen skall pågå i sju dagar. Klart att festen måste fyllas med något. Men den borde inte rymma så närgångna detaljer ur gudsmannens gudstjänstliv. Simson som säkert kände sig oövervinnelig under Guds Andes kraft. Hur många flätor hade han? Sju. En dag för varje fläta. Han andas verkligen sin tjänst inför Gud och allt utgår från den. Än är inte tid för revision, oh Simson! Och allra minst i ett filisteiskt läger. Vad gör du där under fest, du Nasir? Var rädd om dig du oövervinnerlige! 

Men Simson lider av sin ensamhet. Det är uppenbart. Den "ropandes källa i Lehi" tar upp tävlan om högljuddheten ur domarens och nasirens ensamhetskänsla på det personliga planet. Det är förkunnargärningens pris. Har du ett pris att betala, min vän? I din tjänst? Var rädd om dig! För många har låtit ensamhetens kval driva smorda förkunnare i famnen på sämre tider. Kanske Simson också är en smula högfärdig här. Vem skulle inte vara det? Han vill så gärna berätta vad han hade varit med om och hur Gud välsignat honom ur bedriften. Han hade dolt allt för sina föräldrar men försöker nu överbrygga ensamheten och utanförskapet till filisteerna, med att så sakta berätta vad han själv representerar. Genom sina gärningar i anekdotform. Gud hade inte sagt att han skulle göra det. För det var vad han gjorde.

Simson som började så rätt hade också så nobelt delat med sig av välsignelserna till sina föräldrar. Men inte berättat hur honungen kom till. De upplevelserna behöll han för sig själv. Det är hemligheten till segrar. Integritet utåt. Men också inåt. Det är där som det brister för honom. Han slarvar med sig själv. Men nu spricker han av sin uppdämda verksamhets berättelse. Hans egna bedrifter. Som egentligen var Guds. Känner vi igen oss? Ack det är blott nybörjarfel i Andens skola. Och vi känner förfärligt igen oss. 

" På sjunde dagen sade de till Simsons hustru: " Locka din man att ge oss lösningen på gåtan, annars bränner vi upp dig och din fars hus. Ni har väl inte bjudit hit oss för att utarma oss? " Domarboken 14:15.

Fienden är ibland mer nykter än de som går Guds ärenden. Och utnyttjar situationen. Bröllopsgästerna kommer med gåvor men hotas med att bli utarmade. För en rebus skull. Så kontraproduktivt av en festfixare. Men det var Gud som låg bakom. I det stora hela. För Gud hade sak mot filisteerna. Det genomgående temat. Vi rör oss också i ett helt annat förbund där ondskans representanter skulle utrotas, som ett uttryck för seger. Inte vinnas genom nåd. Simson tror att han skall få sin väckelse genom talet sju. Det bästa av tal. Helighetens tal. Nu försöker Simson besvärja en "väckelse" med en sjudagars fest. Han vill verkligen ha svennerna till vänner. Men det var inte Guds avsikt att skapa gemenskap. Inte ens på ekumenisk grund. Gud hade sak mot filisteerna! Och när Guds ande föll över honom och han kastar en åsnekäke då springer en vattenkälla fram ur en vresig nasirs bedrift. Den ropandes källa i Lehi, för törstande kvinnor och män. Det går inte att tradera. Väckelse kommer inte genom metoder. Inte ens under en veckas kampanj. Den följer andra principer om sådd och skörd. Gå ut och vittna för människorna om Jesus! Det är den bästa påskyndaren av en väckelse, om vi får göra verbet till subjekt.

Simson var en människa som du och jag. Sätt dig in i hans situation. Tänk vad mycket Gud kan göra genom en enda människa! Och tänk vilket pris han fick betala på ett personligt plan. Ja, det fick också profeten Hesekiel. Han som på morgonen får profetera om sin hustrus död. "På kvällen dog hon ", skriver han. Och Gud vidimerar deras fina relation. Vad står det? "Hon som är din ögons lust."

"Du människobarn, se, genom en plötslig död skall jag taga ifrån dig den som är dina ögons lust, men du må icke hålla dödsklagan eller gråta eller fälla tårar. Tyst må du jämra dig; men du skall icke hålla sorgefest såsom efter en död. Nej, sätt på dig din huvudbindel och tag skor på dina fötter; skyl icke ditt skägg, och ät icke det särskilda bröd som eljest är övligt. Sedan talade jag nästa morgon till folket, men på aftonen dog min hustru; och följande morgon gjorde jag såsom mig var befallt. Då sade folket till mig: »Vill du icke omtala för oss vad det betyder att du så gör?»  Hes. 24.

Är detta evangelium? Nej, det är det inte. Inte direkt. Men det är en profets lott. Är den standardiserad? Nej, det är den inte. Men lidande på skilda områden är standard för profeter. Vad är en profet? Ja, läs - om inte annat om hur Hesekiels omgivning reagerar då han kom med budet att hans kära hustru hade dött, enligt Guds löfte. "Vad betyder detta?", frågar de. De beklagade inte ens sorgen av medlidande inför profeten. Märk väl det! Det säger väldigt mycket om Hesekiels position i hans tjänst - inför folket. Man såg honom mer som en Guds representant än som en lidande medmänniska. Vilka djup! Vilka väldiga omständigheter att få vara en Guds representant. Kostar det så smakar det. Var det dyrt? Smakar det illa? Döm själv.

Så var också Simson en ensam domare. Med den ensamma tron. En nasir där han var avskild till och med från sina närmaste. De förstod honom inte. Han dödar ett lejon och de ser det inte. Det är avskildhetens pris till skydd för en Guds tjänare. Varför? Den mänskliga beblandningen och inverkan gör sig här inget besvär. Uppdraget är Guds.

"Den ropades källa i Lehi, För törstande kvinnor och män. En källa med levande vatten, Framväller så porlande än."

Kör: "Källa så klar. Vatten du har. Tidernas torka aldrig dig når. Oh, huru väl där är ro för min själ, vila mitt trötta hjärta där får."

Ur: Sångboken Särlaregn sid 40.

Sångförfattare: Ida Björkman

Det är mer än uppmuntrande att se hur denna webbsida med dess verktyg bara efter en vecka uppvisar läsare i redan så många länder. Förmodligen översätts texterna till mottagarländernas läsare genom ländernas sökmotor på deras språk. Nu har jag återkommande läsare i Tyskland, Danmark, USA, Alaska, Singapore, Elfenbenskusten, Spanien, Dominikanska Republiken, Hongkong och Finland. Och många, många fler i hela Sverige.

I Singapore är det redan nio stycken följare. I Paris tio stycken. Gud vare lov! Och jag hoppas att ni alla ska bli uppbyggda genom detta forum.

Om vi gör det som Gud säger åt oss att göra så kan han mätta femtusen människor - plus kvinnor och barn. Av vaddå? Av det vi har, så klart! Med hans välsignelser de goda. Det är en biblisk princip. Och ett Guds rikes princip.

Nu ska jag strax publicera den femte delen i serien om Simson. Denne "illa omtalade man" i Kärnbibeln som faktiskt var ett Guds redskap och genom vilken Gud sökte konflikt med filisteerna, på hans tid.

 - Välkommen att sprida kännedom om bloggen och välkommen att ta del av YouTubeklippen på sidan. 

Det finns en detalj som är intressant i det som ängeln säger till Simsons mor när hon får beskedet att hon skall bli med barn och föda en nasir. Det är att Simson skulle vara en nasir till hans död. ( Dom.13:7. ) Ängeln säger ingenting om livslängd eller om en möjlig förkortad livslängd. Bara att han skulle vara en nasir från det att han föds. Men alla nasirer är väl nasirer tills de dör? Här finns ett besked gömt för framtiden för henne.

Ängeln säger vidare att han skall "påbörja räddningen av Israel." Påbörja? Vem skall i så fall fortsätta? Vem skall slutföra? Ingen. Och vad består avbrottet i? Ängeln talar om ett påbörjande... Gud som vet om framtiden. Simsons mor fick möjligen med sig kunskapen om ett hastigt och intensivt nasirat. Det fick hon lika visst som Simson fick sina förutsättningar i nasiratet av henne via modersmjölken. "Till hans död "... om vi läser mellan raderna. Gud är hänsynsfull och det är som om den kunskapen skapar sina egna psykologiska ramar i familjelivet. Hans liv kommer att bli omvälvande. Så fick också Jesus mor, Maria, veta: "Och Simeon välsignade dem och sade till Maria, hans moder: »Se, denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel, och till ett tecken som skall bliva motsagt. Ja, också genom din själ skall ett svärd gå. Så skola många hjärtans tankar bliva uppenbara. (Luk. 2:34-35) Vi är ju alla människor och ofta kommer ett profetiskt tilltal till oss för att förbereda oss för just det vi får besked om.

Det står att ängeln som kom två gånger till Simsons mor - innan hon blev gravid - inte dök upp något mer. Så orden var viktiga för Simsons mor. Han skulle påbörja. Men inte fortsätta. Och hon fattade galoppen. Han kommer att dö tidigare än vanligt. Han skall vara en nasir tills han dör. Det förstod hon inte då. Men sedan.

Simson har nu slagit ihjäl ett lejon. Men har inte berättat det för sina föräldrar trots att de gick tillsammans. Simson kommer nu till Timna för att knyta en relation med kvinnan han fått syn på. Bibeln ger henne inget namn. För det är inte Delila det är frågan om. Det är en annan relation. Nej, hon kommer bara att kallas för "hon" eller "kvinnan". Likt berättelsen om Lots hustru. Eller likt en förevändning eller som ett synonymt begrepp för det Gud var ute efter: "Att söka sak med filisteerna." Det finns historiska figurer som bibeln inte ens förärar deras namn. De får stå frontfigurer för varnande exempel.

" När han därefter en tid kom ner talade han med kvinnan, och hon var den rätta i Simsons ögon. En tid därefter vände han tillbaka för att hämta henne och vek då av vägen för att se på det döda lejonet. Och se, det fanns en bisvärm och honung i lejonets kropp. Han skrapade ut honungen i sina händer och åt av den medan han gick. Han kom till sin far och mor och gav till dem, och de åt. Men han talade inte om det för dem att han hade skrapat honungen ur lejonets kropp." Dom. 14:7-9.

Jag älskar den noggrannhet med vilken bibeln är skriven. Skriften påvisar att han byter position och att den är farlig. Han gick ner. Men Gud är inte nervös. Han kan låta den blinde uträtta mer än den seende! Gud är inte beroende av våra begränsningar. Och han kan vaka över dig som han sörjde för Simson. Har du ett uppdrag? Gå! Gå vart Han än sänder dig. Är uppdraget för litet? Du har ingen aning om hur det kan utveckla sig. Uträtta det! Genomför det.

Simson skall gå ner till Timna. Men han vek av. Han vek då av vägen! Alla detaljer i beskrivningen larmar om att hit borde han inte gå eller befinna sig. Så iakttagelsen är riktig - honungen till trots. Simson åt av honungen medan han gick. Han låter våra tidigare erfarenheter bli till välsignelser när vi går. Hur hårt striden än har varit. Honung vid getingboets Sorga. Han gav åt sina föräldrar och de åt. Är det något att skriva om i bibeln? I bibelns trånga utrymme? Att de råkar äta honung? Javisst! Det är en bild som rymmer så mycket.

Det står inget om någon konversation Simson och föräldrarna emellan. När Guds ande kommit över honom för första gången och han slår ihjäl lejonet så vore det naturligt att berätta det för föräldrarna, vad Guds ande utfört i och genom hans liv. Hans nasirat var ju ingen hemlighet i familjen. Men han berättar inget. Nu hämtar han honungen som är Guds välsignelse i det timliga över hans liv. Bibeln säger: "Han talade inte om att han hade skrapat honungen ur lejonets kropp." Denna isolering eller avskildhet är viktig för Simson. Men den skapar också utsatthet. Den skapar ensamhet. Farligare än Delila! Snart kommer han att spricka av berättarlust. Men för fel människor. Här har många fått sätta livet till!

"Från storätaren utgick ätbart. Från den starke kom sötma."

Simson kommer ner till Timna i sällskap med sina föräldrar. Dit han ska. Till det rätta Timna. "Men just när de kom fram till vingårdarna vid Timna, kom ett ungt lejon rytande emot honom". Varför inte också mot föräldrarna? Gick inte familjen tillsammans? Jo. Men det är Simsons tjänst som fienden var ute efter. "Då föll Guds ande över Simson och han slet sönder lejonet med bara sina händer, som vore det en killing. Men han talade inte om för sin far och mor vad han hade gjort." Domarboken 14:5-6.

Det första Simson möter när han kommer till Timna är inte en filisteernas armé. Det kunde man förväntat sig. Det var ju de Gud hade sak emot. Herodes kände på sin tid tidigt till att en konung blivit fött i Betlehem och en annan potentat försökte också döda alla nyfödda på hans tid, då gudsmannen Mose blev gömd i vass. Gudsmän skall utrotas! Djävulen som vill stjäla, slakta och förgöra det som Gud har för avsikt att använda i sin tjänst.

Men för Simsons del står ett lejon - ett ungt lejon - intill vingården. Nasiren som inte fick dricka något från vinrankan. Inte ens genom modersmjölken. Han står nu inför frestelsen eller genom rent slarv att förlora sin kraft. Nasirlöftet hade tre förbud. Klippförbud av håret, att inte komma vid en död kropp och vinförbudet. Men han var inte förbjuden att döda lejon. Lejonet blev samtidigt hans räddning. Ett enda smakprov på de socker mättade druvorna hade varit nog för att sänka honom i kraftlöshet och mot en säker undergång. Ett fruktförbud likt de första människorna i Edens lustgård. Det fanns säkert både röda och grönt fullmogna druvor i vingården. Och oskyldiga russin som låg som manna på marken. Intill salighet söta. Men det står ett rytande lejon i bakgrunden. Det var inte en tillfällighet. Det blev också hans räddning undan druvan.

Djävulen går omkring som ett rytande lejon för att uppsluka den som han kan ta. Den gamle ormen. Skallerormen som tjusar med sin skallra för att distrahera bytet och få offret att fokusera på fel del av ormens kropp. "Ta några russin, människa! Gud har skapat alltihop! De kommer bara att ruttna bort ändå. Plocka några klasar åt flickvännen också." Bakom klasarna sitter vilddjuret med rovdjurets kraftiga käftar redo att riva gudsmannen med risken av en förlorad kraft, då Guds Ande skulle ha vikit av ifrån honom som för Saul, redan innan han inträtt i sin tjänst. Det har hänt förr! Herrens tjänare som genom historiens gång blivit neutraliserade och gått under i kraftlöshet - men inte på grund av ett lejon. Men på grund av kvinnor. Eller på grund av pengar, makt eller världsligt inflytande. Många är de vi inte kan uppmanas efterfölja vid slutet av deras levnad, då deras tro gick om intet. "Demas själarna" som av kärlek till denna tidsålders väsende lämnat sin kallelse. Slutet på deras levnad var inte trons vandring. De hamnade utanför nåden. Oförmögna att hitta tillbaka till livet i Gud. De uppfodrande orden: "Se på edra lärare, som har talat Guds ord till er, se hur de slutade sin levnad och efterföljd deras tro!" (Fil. 3:17) Uppmaningen känns felplacerad i skriften mot bakgrund av dem då Filipperbrevet skulle vara glädjens brev och inte ett sorgens mantra. Så utmärkande. Oss till lärdom! 

Men Simson står under Herrens andes inflytande. Han äter inga druvor och han står redo att förgöra hindret. Som en killing. "Då föll Herrens ande över honom"... Tidigare läser vi att Herrens ande hade "börjat verka på honom". Underbara ord! Men nu föll den över honom. Fienden låg här i bakhåll med dubbel arsenal. Simson var redan beklädd med Guds kraft och kunde vinna en dubbel seger. Men hans föräldrar märkte ingenting... En otrolig bild på att kallelsen är personlig och att man inte delar den ens med sina närmaste. Ja, många pastorpar till trots - den ensammes tjänst och kallelse. Och jag bugar mig djupt till marken. I vördnad.

Simson talade inte om för sin mor och far vad han hade gjort. Borde de inte ha iakttagit något? Såg de inte hur han brottades? Märkte de inte våndan? Oljudet. Kampen och striden! Ängslan och bataljerna? De var ju i sällskap. Ett lejon smyger visserligen tyst och stilla men ett trängt lejon som kämpar för sitt liv måste ha fört med sig ett enormt oväsen. Och dammet måste ha yrt. Men föräldrarna märkte ingenting, står det. Och han sa ingenting till dem, understryker Guds ord. Här gick det en skiljevägg. Nasiren och domaren hade sin egen kamp att utkämpa. Likt en ljudisolerad glasvägg som var insynsskyddad åt ena hållet så utkämpade han sitt livs strid. Ditintills. Vid behov - krossa glaset? Det går inte!

Simson var naturligtvis tagen av sin erfarenhet att ha dödat ett lejon. Upplevelser på Andens område är svåra att dela. Försök får du se. Du kommer att bli besviken. Att dela erfarenheter är en sak. Att dela upplevelser är en annan. Det är din egen andliga upplevelse given till dig. Hade Simson berättat för sina föräldrar om bedriften hade de säkert skickat skinnet till garvaren i det andra Timna för beredning. Och ett lejons huvud för montage. Föräldrarnas insyn och insikter med inrådan hade istället blivit till ett "hinder", med en helt annan fortsättning och utgång av Simsons framtida liv och berättelse. 

Det är ju helt fantastiskt! I går när jag berättade om en profetia som uttalades redan 2002 om att min tjänst skulle sträcka sig över Europa, Asien och Afrika så uppvisades nu på morgonen en bloggföljare just ifrån Afrika på Elfenbenskusten. Jag som undrat så varför det utlovats så mycket i profetordet men som inte såg sin realisering i närtid, då det begav sig.

Men nu har jag läsare och följare i Alaska, USA, Danmark, Finland, Elfenbenskusten, Hongkong, Spanien, Singapore, Dominikanska republiken och inte minst i Frankrike där inte mindre än åtta stycken följer bloggen nu. Och många, många fler i hela Sverige så klart. 

Vet du vad det handlar om? Resultaten av marknadsföring? Nej, det handlar om detta:

"Du har varit trogen i det lilla, jag ska anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din Herre." (Matt. 25:21) 

Därför är det så uppfodrande att också vara frekvent och matnyttig i Guds ord.

Glöm inte heller min förkunnelse och Youtubeklipp som finns länkade högst upp i vänstra hörnet på mobil versionen eller via genvägen på Hemsidan, längst till höger. Hemsidan är fortfarande under uppbyggnad.

- Gud välsigna dig att följa mig här på bloggen och att sprida den vidare. Var med och be för evangelisationen i Stockholm.

Simson gick ner till staden Timna. Gick ner... När Gud kallade Mose så sa han; "Kom upp till mig på berget." Till Johannes i Uppenbarelseboken så sa ängeln ” Kom hit upp, så ska jag visa dig.” Upp på ett högre plan. Men Simson gick ner. Där såg han en av filisteernas döttrar. Och han fattar tycke till henne. Hans föräldrar avrådde honom. Goda råd är dyra och ännu svårare att köpa. Det kommer att kosta. För Simson insisterar. 

Men var inte alltför snabb i din slutsats. För det finns två Timna. Den ena orten betyder "hinder" eller "vägran". Den andra orten betyder ”lott" eller "tilldelat område". Simson skulle till det andra Timna. Det vill säga till den ”tilldelade lotten”. Föräldrarna ville hellre att han gifte sig med en flicka från deras eget folk. Hur skulle föräldrarna kunna veta att det var Gud som ledde Simson? För det är skillnad på "hinder och vägran" och på ett "tilldelat område". Det ena bör man fly. Det andra var han predestinerad för. Gud hade "tilldelat" Simson. Gett honom en "lott" i Timna. För det var Gud som verkade i nasirens liv. Förklara det den som kan!

Du som vill vara i Guds tjänst; Han har en mening med allt i ditt liv. Allt är inte som det ser ut, nämligen. Ställ dig till Hans förfogande! Han kan leda dig bort från kvarnen du under förnedring maler på och till det du nu inte kan se! Ibland har andra människor ivern att visa väg. Alla vägar kan man inte vandra på. Och Guds vägar är inte alltid våra vägar!

"Simson sa till sin far: "Ge mig henne, för hon är den rätta i mina ögon. Men hans far och mor visste inte att detta kom från Herren, som sökte en anledning till strid med filisteerna. På den tiden härskade nämligen filisteerna över Israel." Domarboken. 14: 3-4.

Här har vi den översta och den övergripande rubriken över mannens liv - allt driftliv till trots - du testosteron stinne och du östrogen bemängde. Historien igenom kan vi se att Gud reser upp gudsmän under infertila omständigheter. Simson var ett mirakel i det avseendet. Samuel, som också blev en av domarna, blev också han utbedd ur barnlöshet. Ofruktsamheten svarade Gud på. Gud reste upp 13 domare eller frälsare under en 400 års period. Gud danar sina redskap. 13 unika och originella frälsare på 400 år. Det är en gudsman per generation, med viss överlappning. " Bed därför skördens Herre att Han sänder ut arbetare till sin skörd". Uppmaningen står kvar.

" Simson gick med sin far och mor ner till Timna. Men just när de kom fram till vingårdarna vid Timna, kom ett ungt lejon rytande emot honom". Domarboken 14:5.

Gud leder alltid rätt. Hur illa och hotfullt det än kan se ut. Det är en föresats huggen i sten. Gud ledde Simson till Timna (tilldelat område) och bort från det andra Timna (hinder). Men fienden, själens fiende, försöker alltid sätta upp sina hinder. Nasirer fick inte dricka vin av det som kom ifrån druvor. Så typiskt då att mannen skall förbi en vingård. Och där kommer ett ungt lejon emot honom. Gud vet att sända de prövningar vi klarar av.

Lejonet var ungt och inte fullvuxet. Segern över lejonet - som naturligtvis inte var en självklarhet, kunde i det läget fått Simson att duka under. Och i ett senare skede under segerfest över safari bedriften dukat under för vinet istället. Druvans saft som nasirer inte fick ta del av. Avskildhetens pris. Men han skulle passera genom vingården. Djävulen gömde sig som ett rytande lejon bland rankorna för att förvilla. Det synbart hotfulla dolde en annan fiende på Simsons väg. I en större kontext. Så var det med konung David. Han var modig inför mötet med jätten Goliat - just på grund av sin träning med slungan på björn och lejon. Gud gör varje sin tjänare skicklig om än fienden kommer i mikro eller makro. Herren hjälper dem i det synliga såväl som i det osynliga. "Den kamp vi har att utkämpa är inte en kamp emot kött och blod, skriver Paulus, utan mot ondskans andemakter i himlarymderna." Vi som lever under det Nya testamentets tid.

Men det finns större segrar att uppnå i Simsons liv! Mys inte över trofeerna på väggen. Det finns större predatorer att montera. Det finns också äldre lejon att skona guds barn från. Det finns mer att utföra för Jesus i en kort tid som är kvar! Striden är inte mot människor - men för dem! Det är skillnaden på Gamla testamentet och det Nya testamentet. Jesus kom för att vi skall älska våra fiender och bedja för dem. Det är svårare än att slå ihjäl dem. Om någon ber om en livklädnad - ge honom också din mantel. Vilka perspektiv! Om någon ber dig gå en mil med honom - var beredd att gå ytterligare en mil. Simson slår ihjäl fienden. Men vi lever under ett nytt förbund och vi föder dem till liv. Genom nåd. Jesus har redan besegrat allt det onda. Och vi får övervinna det onda med det goda.

Det fanns alltså för Simson ett påtagligt och förvirrande vägskäl. Den ena vägen ledde till Timna. Men det fanns ytterligare en ort i Israel som hette Timna. "Vägran" eller " tilldelad lott". Simson kom till Guds Timna. Det blev hans lott. Där hade Gud sak mot filisteerna. 

Meningen med Simsons officiella liv är att Gud sökte sak mot filisteerna. Det är en som en tvinnad tråd - ja, tre, i hela hans framtoning. Vilka hårstrån som emanerar ur domarens eget liv eller ur Guds handlande genom mannen, det är det inte lätt att skilja åt. Varför? Därför att han var av samma natur som du och jag.

Gud sökte sak mot filisteerna.

Det står en man mellan Sorga och Estaol. En ung man. Hans namn är Simson. Hans vader är möjligen som andras lår. Hans underarmar mäter en överarms i omkrets. Och han är långhårig. Hans mor har flätat sju flätor av hans grova hår. Inte sex. Inte åtta. Men sju. Guds tal. Håret lyser som kastanj och flätorna slår som rep mot hans rygg, där han far fram. Och han är strikt förbjuden att klippa av dom. De utgör en del av hans identitet. Och mer därtill. Hans särskilda nasirat. En annan sak som är viktig i hans liv - vinet. Han får inte röra druvsaften. Två måsten. Ja, tre - han får inte heller komma vid någon död.

Familjen kom från trakterna kring Sorga och Estaol i Israel. Sorga som betyder "getingbo". Är det en representativ plats för Gud att uppväcka nasirer på? Getingbo! Tydligen. Estaol å sin sida har inte någon säker eller given betydelse alls. Estaol… En parantes av betydelse. Men ändå så viktig!

Är också ditt liv, kan hända, en plats eller tillvaro med osäker betydelse? Ett Estaol! Har du inte funnit din plats eller uppgift? Var stilla. Du uppfyller ett mycket vanligt kriterium bland gudsmän. Gudsmän och gudakvinnor har ofta trätt fram ur anonymiteten och från öde platser utan några av andra utfärdade rekommendationer eller aviseringar. Och de har upplevt de enerverande små livets getingar. Livets getingar! Mellan Sorga och Estaol. Svårigheternas getingtäta land och meningslöshetens Estaol. I Dans land. Är det din tillvaro? Det är då ditt vardande! " Se jag sänder er som får mitt ibland ulvar", sa Jesus. Gud är inte nervös. Han vet vem Han är och vad Han representerar. Han går i god för dig!

Jakob profeterar över sin son Dan innan han dör. "Dan skall vara en orm på vägen, en huggorm på stigen, en som biter hästen i foten, så att ryttaren faller baklänges." 1 Mosebok. 49: 17. Dans land.

Ormar och getingar. I ett ingenmansland! Är det barnkammaren för de värdefullaste bland gudsmän? Ja. Och det förutsagda skall inte slå fel i Dans land. "För bettet skall slå i hästens hov och ryttaren ramla av." Och där uppstår ett möte mellan Gud och människan. Mannen - den unge Simson.

"Herrens ande började verka på honom, medan han var i Dans läger mellan Sorga och Estaol." Domarboken.13:25. Vilken inledning! Herrens ande tar initiativet och påbörjar ett verk. Hur? Det vet vi inte. Bara att. Guds ande påverkar och inverkar. Ett gudomligt inflytande. På en människa. Så stort! 

Domartiden som står omskrivet i bibelns Domarbok är en tidsperiod på 400 år. Det var en tid ”då var och en gjorde vad honom behagade ”. D som i Domarboken. D som i Ditt. Och D som i Dig. Du! Avskärmning och avskiljning. Men Gud är aldrig rådlös.

Han reser istället upp domare eller frälsare som de också kom att kallas i en super individualistisk tid. Domartiden.