Elam Svahn som var en gammal man redan på 1970-talen, var en äldstebroder i Gilead församlingen i Göteborg. Men han kom att närvara många gånger i de möten som min pappa och hans vänner hade i Wesleykyrkan i Göteborg. Min pappa brukade skjutsa hem honom efter mötena. Jag minns honom vagt och det mesta jag kan säga är att han har funnits och att det han berättat är trovärdigt. Elam beskrev sin tjänst som äldste i Gilead, en tjänst han fått av Herren. Han tjänade med oljeflaskan och förbönstjänst, med den tro som han bar till Gud i sitt hjärta.

Svahn berättar och jag återger vad han skrivit ner.

Elam befann sig i ett bönemöte. Ja, bönemöte kräver sin förklaring. Det är en sammankomst de kristna hade förr i tiden då man samlades i timmar, ibland hela nätter, bara för att bedja till Herren. Ett slags gemensamt umgänge med Herren men individuellt engagerande och unisont aktiva i bön. Ja, det kan låta märkligt men det var nästan alltid en mäktig form av Gudsnärvaro som infann sig i dessa möten, även om Jesus alltid är närvarande när vi samlas i hans namn, oaktat vårt känsloliv. "Man bad sig igenom", som de kristna sa förr. Helt väsensfrämmande för dagens kristendom.

Lovsångarna - om det fanns några eller kanske motsvarande en blåsorkester eller strängmusik - de fick ledigt dessa kvällar men hade också tillträde till bönemötet om de så ville. Och märkligt nog. De kom de med. Man tog inte upp någon kollekt i dessa möten heller. Inga overhead förevisningar om kommande verksamheter eller program. Bara bön till Herren. Poängen med dessa sammankomster var inte primärt att nå ofrälsta människor utan de handlade uteslutande om att umgås med Herren. Man var så vördnadsfull i sin framtoning att man också böjde knä när man bad. Inte som idag då vi pekar finger och hyttar åt Gud och viftar med alla våra salvelsefulla rättigheter i Anden, under lovsång. Vi sjunger: "Helig, helig , helig." Men vi har ingen aning om vad det i praktiken innebär. Inför Guds helighet uppenbaras synd och smuts. 

Elam låg på knä i ett sådant bönemöte och bad till Herren om att han skulle få ett uppdrag att utföra. Elam uppger själv att han lovade göra precis vad som helst, bara han fick göra något för Jesus. Och han skriver i sin anteckningsbok: "Ack, att man kunde lyda mer än man lovar. Men det blir oftast så att man lovar mer än man lyder. Och sedan kommer förödmjukelsens stund."

När Elam kom hem tog Herren honom på orden. "Han gör så ibland.", skriver Elam. Herren sa till honom att han skulle gå till Sjömanshuset och dela ut traktater. Elam hade seglat på sjön så han hade kopplingar till Sjömanshuset. Men som det ofta är med oss människor så har vi ett yrkesliv och ett privatliv. Kanske det var också så för Elam att Jesus inte fanns med i yrkeslivet. Därför blev det extra svårt att vittna om Herren där. Men det vet jag inget om. Ändå tror jag att det är vanligt bland oss kristna.

Elam befarade att han skulle bli utkastad om han gick till Sjömanshuset och dela ut traktater om Herren. Uppdraget bjöd honom emot. Nästa morgon då han vaknade kom han istället på att han kunde dela sina traktater i trappuppgångarna i Olskroken. Det nådde människor det med. Men så hade inte Herren sagt honom. Och Elam hade bara tjugofem flyers. Han bad: "Herre, om jag skall till Sjömanshuset och dela traktater måste jag ha minst hundra stycken flyers, men jag har bara tjugofem stycken." Elam beskriver att det kändes lite bättre med detta upplägg men att han upplevde "att Gud inte talat färdigt i denna sak." Elam bad också om en bestämd summa pengar av Herren. Ja, så gjorde de kristna förr. De var inte lika oberoende av Herren på den tiden men inte heller lika bundna till arbetsgivare och staten för sin utkomst. På så vis bidrog livsvillkoren till en innerligare gemenskap och beroende av Gud, i livet. Här fann bönemötena sin givna plats i tillvaron. Nu för tiden är de överflödiga. Vi klarar oss själva både utan människor och Herren! 

Elam la ytterligare en gång fram sina önskningar inför Gud. Men han hade delat ut sina tjugofem flyers i trappuppgångarnas brevlådor och inte på Sjömanshuset som Herren så tydligt anvisat honom. Han fick ingen frid över detta. Och Elam skriver själv att Herren frågade honom: "Vart gick du med traktaterna?" Men Elam teg, skriver han. Strax därefter ringde det på Elams ytterdörr. Ja, det kunde göra det lite oftare förr i tiden då portarna till husen inte var låsta och människorna å sin sida vågade öppna dörren till sina hem. Utanför hans dörr så stod det en främmande man. Elam öppnade dörren och var övertygad om att någon skulle komma med pengarna han utbett sig. Det var en gammal man. Han sa: "Herren Jesus sa åt mig att ta med mig hundra traktater om honom och ge dem till dig." Mannen överlämnade sina hundra flyers och hälsade frid och gick. Elam skämdes inför Herren. Det blev en verklig läxa för Elam. Känsligheten i att höra Guds röst fanns där. Men man måste lyda också. I smått som i stort.

Elam gick till Sjömanshuset och blev väl emottagen och fick tala med många om Herren. På kvällen samma dag ringde det på dörren. Det var en troende målarmästare som hade fått ett tilltal att lämna en summa pengar till honom. Det var exakt den summan som Elam hade utbett sig till Herren om.

Ja, det var en av många berättelser ur Elam Svahns rika liv med Herren. Denna vithårige man jag mötte som barn. Och som jag vagt minns honom.

Var Elam särskilt utvald för att höra Guds röst och göra små eller stora tjänster för sina medmänniskor i Guds rike? Nej, inte alls. Denna lyhördhet finns inom räckhåll genom den Helige Ande hos alla troende. Guds röst är mycket lågmäld men väldigt stark i sin lågmäldhet. Så skulle jag vilja beskriva den. Den äger likt samvetet en styrka som är oerhört övertygande men som ändå kan negligeras med stora besvikelser till följd. Det har välsignelser med sig att lyda Herrens röst. Men det medför en stor sorg att inte åtlyda den rösten. Så fungerar den Helige Ande med och igenom de troende.

Låt oss ledas och göra det Gud vill genom våra liv. Odla din förtrolighet med Herren genom att göra gott mot var man. Så kan du bli ett verktyg i Guds hand. Gå i tro! Gör precis det som blir dig befallt, så kommer Gud att göra resten och ditt liv blir en underbar och spännande tillvaro i gemenskap med Herren Jesus Kristus. 

Trofast är Herren i allt han förtar sig genom oss!

" A man is in a great place when he has no one to turn to but God."

- Smith Wigglesworth -

"We operate by faith, which means we have confidence in what God says, whether we understand it or not."

- A.W.Tozer -

"När Jesus hörde detta, stannade han och sa till folket att leda fram mannen till honom. Och han frågade honom sedan: "Vad vill du att jag ska göra för dig?" "Herre", bad mannen, "jag vill kunna se igen!" Då sa Jesus till honom: "Du kan se igen! Din tro har botat dig." Och genast kunde mannen se! Sedan följde han efter Jesus och hyllade Gud, och alla som såg det ärade Gud."(Luk.18)

Under en lång, lång tid nu så har detta sammanhang talat alltmer och så levande till mig. Det är Jesus svar till den blinde mannen som formligen kallar på mig. Den Helige Ande har gjort meningen till min. I Jesus namn! Mannen som var van att bara fråga efter allmosor med en omgivning som rörde sig på samma ofruktbara plan. Mannen var ju blind och kunde inte försörja sig. Men Jesus frågade honom ändå: "Vad vill du att jag ska göra för dig?" Frågan lämnar all plats åt tron! En undergörande tro. Lovat vare Gud!

Ja, den helige Ande manar mig att ställa denna fråga i evangelisationen. Vad vill du att Jesus ska göra för dig? "Thommy, du ska ta det därifrån. Jag ska leda dig. Var frimodig och oförfärad."

- Gode Gud! Ja, Gode Gud.

Jag gick på spårvagnen en eftermiddag. Vagnen var fullsatt med människor och jag hörde direkt ett högljutt mörkt osammanhängande, rysligt läte i vagnen. En tonåring i sin rullstol. Intill stod hans skötare. Hans ålder var säkert äldre än hans utseende påvisade. Det brukar vara så i dessa fall då inte den naturliga utvecklingen fått ha sin gång. Förr kallades de för utvecklingsstörda. Numera går de under namnet funktions nedsatta. De är inte längre störda eller hämmade, per definition. Det är finare att kalla det för nedsättning. Funktionsnedsättning. Typiskt för humanismen och dess sätt att hantera verkningar och inte orsaker.

Tonåringen var mer högljudd än normalt där han brölade i vagnen - om vi nu kan placera lätena för dessa "patienter" på en skala. Ett ylande, ett kvidande gnyende och upprepande av osammanhängande kväden. Den andliga världen som maskerar sig. Den synkar så dåligt med människan. En människa vet vilka ljudregister en människa har. Inte sant? Detta är inte normala läten och åthävor. Det är samma sak med kristna sammankomster där orakelpredikanter får massan att vibrera under elektrifiering. Och kastar omkring dem som trasdockor. Vårt livsföre ser inte ut så. Vi kan varken springa som geoparder och vi flyger inte heller för den delen. Vi är människor och vi har våra mänskliga ramar för vad som är naturligt för oss. Vi kan våra livsbetingelser. Vad som är andligt kontra övernaturligt, det är en annan sak! Det är bra att träna sig på fenomenet. Antikrist kommer att utföra än mer övertygande under och tecken - men av ännu större meningslösheter! Det övernaturliga i sig är inte alltid gudomligt. Då hade spiritismen för länge sedan gått Guds ärenden. Men det gör den inte.

Jag tog mig genom folkmassan där i vagnen för att nå fram till ljudets källa. Min ande var som en knuten hand. Där satt den stackars pojken med sina typiska drag. Med armarna hopdragna som om han genomlidit den värsta av stroke. Med tänderna mer utanför munnen än i dem. Jag beskriver. Och fradgan i rinnande form nedför hans haka och hals i en överproduktion. Min människoande knöt båda nävarna i fickan, vill jag säga. Detta gränslösa lidande för den drabbade men också för de anhöriga!

En handikappstol avsedd för äldre resenärer blev ledig och jag trotsade den vetskapen och satte mig på den intill rullstolsekipaget. Pojken hade som sagt sin vårdare med sig som var mycket observant på ynglingen. Pojken ylade och pressade ut sina kväden. Då började en sång ljuda i mig. Och jag började sjunga på den. Men bara ljudligt.

De onda andarna och demonerna de har som björn och varg en mycket god hörsel. Man räknar med att vargen i det naturliga har en hörsel som är sexton gånger skarpare än en människas. Och björnen har ett luktsinne som är hundra gånger tydligare än hundars. Vi talar om vilddjur här. Och jämförelsen är mer än relevant.

Sången började sjunga inom mig och jag tog med stigande intresse mig igenom texten. Och fann att den var mycket situations relaterad. "Jesus har segrat halleluja! Kampen han vann på Golgata. Skulden naglad blev vid korset. Allt fullbordat är han sa."

Så kom versen. Och pojken blev alldeles tyst. Han satt tvärstill och ett lugn kom över honom. Och jag tänkte genast på Saul som blev lugn av Davids harpa - jag som inte ens kan hålla ton. Skötaren som hela tiden var bekymrad över pojkens kväden vitaliserades ytterligare, så till den grad att hon tog upp sin mobil och tog en fin bild av pojken. Hon förstod inte situationen eller vad som hände. Likt något vackert hade inträffat som hon ville dokumentera eller minnas. Pojken blev lugn och fin. Sångversen som hör till kören jag sjöng där tyst inför en andevärld som hör hundrafalt bättre än vi, som har luktsinne som ett vilddjur, och som kan gömma och förställa sig löd följande:

"Törstig, hungrig, Jesus mättar, Döda än han väcker opp. Bundnas bördor milt han lättar, Löser ande, själ och kropp!" Sången är skriven av Aage Samuelsen.

Jag gick av spårvagnen. Pojken var tyst så länge jag satt där och sjöng halvhögt för mig själv och ljudligt formade texten. Mitt inre var glödgat som järnet när det drar ihop sig av hög hetta. Och den Helige Ande var där.

Det kommer en drabbningens dag för dessa makter då de ska konfronteras och människor befrias. Det ligger i missionsbefallningen att lösa dessa fångar. Det gör inte Jesus utifrån tronen. Det är en missuppfattning. Jesus sa inte det. Han har inte heller gett den uppgiften åt änglarna. Den är gett till de som går på missionsbefallningen och den har också jag mottagit. Även du.

Sammandrabbningen är nära och den kommer med en väldig kraft. Från var då? Från oss själva? Nej. Genom ett Guds ingripande under auktorisation i den Helige Ande. Och sammandrabbningen kommer att bli våldsam.

Det kan vi läsa om i Guds ord.

"Our gifts and talents should also be turnover to Him. They should be recognized for what they are. God´s loan to us, and should never be considered in any sense our own."

- A.W.Tozer -

"Pray for great things, expect great things, and you will receive great things."

- R. A. Torrey -

"Herren är sen till vrede men stor i kraft, han låter ingen gå ostraffad. Herren har sin väg i storm och oväder, och molnen är dammet under hans fötter." (Nahum 1:3)

Sedan 2014 har jag otaliga gånger i detta forum skrivit och refererat till både Anton Johanssons och Birger Claesons profetior och syner utifrån den kultur vi odlat i en avkristnad miljö. "Dom över Sverige", heter en liten skrift från 1950-talet.

Vår kultur har inga tydliga riktlinjer för varken samlevnad eller samvaro längre. Ropen, som stigit upp till Gud, är många. Utvecklingen och förfallet eskalerar. Ja, som ett eko av det ropar nu också de högsta militärerna, Natochefen och regeringsföreträdare om ett förestående krig mot Europa. Civilsamhället rustar yrvaket. Krig står för dörren!

Normalt så är ett eko en efterklang av ett rop. Men ekot avtar inte. Det ökar istället. Det är med stigande tydlighet det som detta forum talat om länge. Nu sägs det rakt ut av våra världsledare. Men inte av pedagogiska skäl och inte heller i brist på försvarsanslag. Försvarsanslagen har ökat i så stor utsträckning att vapenproduktionen inte hinner med. Man hinner inte omsätta medlen. Varför larmar de likt ett återkommande eko? Repetition lär och påminner oss. Men avtrubbar också. Ändå tar man den risken och ropar. Varför? Därför de ser faran som inte längre är en teori eller en arbetshypotes. Man har slutat titta i den trygga välfärdens kalejdoskop. Varför? Därför freden och välfärden hotas! Nu ser man via ubåtsperiskop och med Swarovskilinser kriget närma sig. Hur kan man veta det? Via underrättelser, så klart.

Orättfärdigheten och ondskan måste tryckas tillbaka. Det är en kristens tydliga budskap. Eviga värden står på spel. Så måste det svenska folket åter igen väckas upp. Av nöd-vändighet. Vår sekulariserade kultur har brutit ner alla murar. Moral och etik är snart blott två ämnen för högskolepoäng vid universiteten. Två ämnen fritagna från ett genuint kristet liv och biblisk värdegrund. Ämnen man snart bara kan utbilda sig i. Den självklara och naturliga livshållning vi skulle vara bärare av. Men vi har inga riktlinjer kvar i vårt syndiga livs experiment. Vi har inget som tyglar oss eller håller oss tillbaka. Vi har ingen ledstjärna. Samvetet har inga preferenser längre. Samvetena vet inte vad de ska påminna oss om längre utan sin Guds röst på andra sidan tvåsamheten. Mellanmänskliga relationer och förhållningssätt som så urartat. Vi har blivit laglösa. Därför måste allt regleras med lagar och policyn förordningar in absurdum. Vår nedärvda natur har gått förlorad. Den västerländska kulturmänniskan driver omkring på öppet hav mot branten. Våldet slår alla rekord och fängelserna är överfulla.

En spermabank rapporterade härom dagen om två hundra graviditeter där givaren burit på en gen med svaghet för en aggressiv cancer. Flera födda barn sägs redan ha dött i den dödliga och plågsamma sjukdomen. I så fall en anonym pappa till tvåhundra barn. (...) Så många lidanden med vittgående konsekvenser. Så många barn som ropar i natten på grund av vår omoraliska livsföring under tekniska lösningar. På en annan klinik aborteras istället fostren. Under samma högburna humanism. Egoismen tar inga ansvar. Den är myndig och auktoritär. Och samvetet tondövt.

Utvecklingen måste korrigeras! På många plan. Det sker genom en genomgripande väckelse. En underbar "ekumenisk väckelse" där ropen är kommen ur samma nöd. En kristendom utan hållning. Utan lära. Utan trohet. Utan sanning. Bara en Kristusrelaterad frälsare utan krav... Ett uppvaknande måste komma! Men inte genom sunnanvind denna gång. Utan genom nordanvinden.

Den bär vinterns prägel och är kall och hård.

"Only he who is broken in the hand of God can be a channel of His blessing."

- Watchman Nee -

Det finns ingen publicist som inte är intresserad av upplagan. Det finns ingen förkunnare som inte är mån om att kunna nå ut med sitt budskap. Det ligger i sakens natur. Och jag har så glada nyheter här!

Det är så otroligt stort att detta lilla forum nu på ett kvartal är uppe i över 3600 sidklipp.

Förutom alla följare från Piteå i norr till Malmö i söder så finns ett tiotal och återkommande följare i Tyskland. I Danmark. I Finland, Frankrike, Norge, Israel, USA, Alaska, Canada, Brasilien, Sydafrika, Tunisien, Spanien, Gran Canaria, Lettland, Italien, Belgien, Elfenbenskusten, Hongkong, Kina, Singapore och Dominikanska Republiken har återkommande människor hittat in till artiklarna. Må Guds ord ha framgång! 

Går man in i på de streckade linjerna högst upp i högra hörnet ( om man beser sidan med mobilen) så finns där YouTubeklippen från min förkunnelse. Det står var och en fritt att sprida länkar från dem.

- Tack till alla er som är med och sprider den.

"God never uses a man greatly until He has broken him deeply."

- David Wilkerson -

"Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år, och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne. Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel. Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.» Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga. Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?» Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'» Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta. Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen. Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.» (Mark. 5:25-34)

Ett av nya testamentets märkligaste helande är berättelsen om kvinnan som hade lidit av blödningar under tolv år. Under min barndom hörde jag denna berättelse ligga till grund för otaliga appeller och proklamationer. Jag vill inte nedvärdera dem. Men väldigt lite av vad den berättelsen egentligen handlar om fick många gånger sin konkretion. En kvinna blev helad.

Många gånger, för att inte säga alla gånger, så var uppmaningen att sträcka ut sin hand mot Jesus till befrielse och frälsning i ett andligt avseende. Och det är inte fel naturligtvis. Men berättelsen påvisar ju ett fysiskt helande. När vi läser denna berättelse så ser vi att Jesus gör inte något. Han är inte heller initiativtagaren till att kvinnan blev botad. Det kan du inte motsäga mig. Det är kvinnan som tar initiativet här. Hon trodde på att om hon bara fick röra vid Jesus så skulle hennes ohälsa justeras. Gud vare lov! Och Jesus säger så upplysande: "Min dotter, din tro har hjälpt dig." 

Jesus fokuserar inte på sig. Har du tänkt på det? Det kan låta provocerande. För det är underförstått att kvinnans tro var riktad mot och till Herren. Men det Jesus säger det är att undret skedde utan hans påtagliga medverkan. Och nu tycker möjligen de gammaltroende som raspar i urgamla Ep-skivors spår att jag är ute på hal is och vill göra oss själva till gudar. Svar nej. Men vi måste förnyas! Och bibelordet få tala till oss på nytt.

Vad gjorde att kvinnan blev helad? Hon rörde vid Jesus! Här har väckelsepredikanter i alla tider förlagt den handlingen på ett andligt plan - för att Jesus inte är fysiskt närvarande och synlig. Du kan springa omkring tolv varv i kyrkolokalen för att söka snudda vid en osynlig Herre men kommer inte att kunna kopiera eller upprepa undret på den vägen. Utifrån en fysisk verklighet så kan vi inte röra vid Jesus mantel. Därvid lag är berättelsen historia. Men Jesus han pekar här på kvinnans tro. Den är inte fysiskt bunden. Och den är tidlös. Den är undrets kärna eller fortskaffningsmedel om du så vill. Han säger inte ens att det var tron på honom - även om det är en självklarhet. Vi beder ofta ihjäl oss till Herren då vi har fysiska sjukdomar i vår kropp. Intill utmattning. Men hon rörde vid honom i all hemlighet. Inte sant? Hur går det ihop? Var finner denna aktion sin motsvarighet idag, när vi inte har Jesus synlig hos oss - vi som kämpar ihjäl oss med böner utan att vi går till verket? Vi vänder oss uppåt då vi skulle agera utåt.

Då Johannes och Petrus skulle gå förbi den lame mannen i Sköna porten... låt oss läsa sammanhanget:

"Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen. Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet. När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: »Se på oss!« Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem. Men Petrus sade: »Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: Stig upp och gå!« Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. ( Apg 3.)

Om Petrus och Johannes hade haft samma återhållsamma tro som vi många gånger har, så hade de fortfarande vårdat samma bönämne. Mannen hade till slut dött med sin invaliditet och Petrus och Johannes hade sagt: "Det var inte Herrens vilja". Kvinnan med blödningen handlade i tro. En verksam tro. Hon rörde vid Jesus. Det ser faktiskt ut som att otron har sina bönemöten också. Med en overksam tro. Kvinnan blev helad utan att Jesus ens visste om det. Eller hur? Kraft gick ut från honom, står det. Petrus å sin sida står inte och väntar på att himlen ska gripa in. Han går i Jesus namn och befaller mannen att resa sig. Och griper tag i honom. Han frågade inte ens om han fick göra det i en kränkbar omgivning. Får jag lov? Ordet grep handlar inte det om handfasthet också i beslutsamheten? Var det en temperamentsfråga? Nej. Det låg i missionsbefallningen. Petrus grep in själv och handgripligen reser upp mannen. Då tar den verksamma tron tag i deras verklighet och ett Herrens under sker. Petrus bad inte en enda bön. Har du tänkt på det? Men det gör vi till dödagar - likväl: Bed oavlåtligen. Finns inga motsättning här.

Vi är många gånger likt en nedslagen jordbrukare som sitter vid en mogen skörd och önskar få koka potatis. Kolhydraten finns där i jorden. Men bonden tar inte upp den för han ser den inte. Han kan ju gräva på fel ställe. (...) En stupid tillika målande bild. Undret finns i Jesus namn men den kristne tar inte tag i saken och går i tro. En halsbrytande jämförelse kanske men vi agerar inte där vi ska och vi vårdar endast vår blygsamma fromhet under bekännelser där Herren har gett oss auktoritet i hans namn att vara utövare.

Petrus grep tag i mannen, står det. Ligger det inte några synonyma ord inbakade i det uttrycket? Resoluthet, beslutsamhet och frimodighet. Han var het. Fri, modig och het. "Var brinnande i Anden!", uppmanar skriften oss. "Tjäna Herren!" Och mannen fick styrka i benen. Trons två ben är inte vacklande. De står med övertygelse.

Jesus sa att det finns fall där bön och fasta är det enda som kan lösa ut en situation. Men det var i undantagsfall. Vi har standardiserat undantagsfallen och byggt otrons murar från minsta förkylning och nedåt. Sedan begraver vi nödens barn i kistor och likvakar under from undfallenhet. "Det var inte Herrens vilja.", säger vi. Vi begår majestätsbrott. Detta är tjänstefel! Varför? Vi vågar inte gå i tro. Vi hänskjuter frågan till Jesus på tronen och så missar vi vårt deltagande på jorden. "Såsom i himlen så ock på jorden"... Vem är i himlen? Jesus! Vem är på jorden? Du! Och jag!! Vad vill Herren i himlen? "Ingen syndares död." Då så. Gör då som Jesus skulle ha gjort, enligt missionsbefallningen. "Uppväck de döda!" " Bota de sjuka! " Ja, gör då de större tecken än de Jesus gjorde, för han sa så. Varför? För Jesus gick till Fadern. Han är inte här längre i fysiskt måtto. Men Hjälparen är här - mer än i fysiskt måtto.

Vi sentida kristna är så timida. Vi vågar inget. Vi som inte ens vågar dela en traktat om Jesus till våra medmänniskor - hur skulle vi kunna befalla de lama att gå? Det kommer inte att ske. Vår resignation förblir kronisk. En verksam tro arbetar inte tillsammans med garantier och logiska tillgångar. En verksam tro trotsar bristen på alla möjligheter! I Jesus namn. Det är bara där Jesus kan gripa in. Och det är där vi måste överlämna saken åt honom genom att vi offrar vår egen prestige och anseende. Men vi har aldrig gjort upp med oss själva. Vi vårdar ömt vårt eget rykte och andras nöd går vi oftast förbi som prästen vid den slagne mannen på väg till Jeriko. Därför står Jerikos otrosmurar kvar.

Så hämmas Guds rike i att breda ut sig.

"Those who have stopped short of what God has called them to be will always try to stop you when you step to fight the battle."

"De som inte uppnått det Gud har kallat dem att vara kommer alltid att försöka stoppa dig när du kliver fram för att utkämpa striden."

- Carter Conlon, Times Square Church -

"Jag har hört om Herren Jesus hur han gick på stormigt hav, Hur som vind och vågor tystnat på hans bud. Väl han gjorde hjälpte alla, tröstade på sorgens dag. Jag är glad att jag kan sjunga, Han är likadan idag!

Kör: Han är likadan idag. Han är likadan idag. Söker än förlorade. Frälsaren arma syndare. Ja, han är likadan idag.

"När den blinde Bartimeus hörde han drog vägen fram, Ropte han: "O, Davids son förbarma dig!" Slutet öga då blev öppnat och Timei son blev glad, Jag är glad att jag kan sjunga: Han är likadan idag!"

"Halta, blinda, sjuka, trötta, krymplingar, förlorade. Bjudas alla fram till Jesu hulda bröst. Rör som kvinnan vid hans klädnad och hans helga kraft mottag. Ty han är ännu densamme, han är likadan idag!"

"Jag har hört om Herren Jesus, hur han i Getsemane. Och på korset även bad för bödlarne, Hur han led av törnekronan och de grymma gisselslag. Jag är glad att jag kan sjunga: Han är likadan idag!"

Mr. S. Z. Kaufman - W. O. Ogden.