^"Ty ännu en kort liten tid, så kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva av tro. Och vidare: Men om han drar sig undan finner min själ ingen glädje i honom. Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade. Vi hör i stället till dem som tror och vinner sina själar."  Hebreerbrevet 10:37-39

Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser. Så beskriver Hebreerbrevets författare ordet tro när han varudeklarerar begreppet. Kärnorden i beskrivningen om tron är "övertygelse" och "visshet". Mer vetenskapliga bevis på vad tro är får inte den tvivlande människan som inte vill gå trons väg.

Den troende kan av många orsaker tröttna och ge upp. Små saker kan över tid nöta ut oss. Och vi märker inte ens vilka faktorer som påverkat oss. Men vid vägs slut så gör vi ändå ett val och abdikerar. Likt metallen i flygplanet som blir utmattat och brister, så störtar vi. Likt soldaten som genom många års träning och skicklighet utvalts till general med ett rikt och framgångsrikt krigsutövande med sitt förband, kan i ett enda ögonblick neutraliseras inför fienden, sträcka upp sina händer och ge upp. Alla förmågor i strid, all kunskap, alla erfarenheter och bragder i det förflutna upphör då vid kapitulation på fel sida om striden. Skriften säger att vi inte ska dra oss undan. Inom det militära är det likställt med fanflykt. Varför ger vi upp? - Vi har slutat leva av tro!

Den rättfärdige skulle leva av tro. Men det är fortfarande under de förhållandena att han inte ser det han hoppas. Den rättfärdige skulle genom sin övertygelse och visshet, för att renodla begreppet, leva av tro. Här har alldeles för många gett upp och resignerat inför livets svårigheter i tiden. Perspektiven och visionerna har försvunnit. Jesus har trätt i bakgrunden - han som skulle finna sin glädje över oss!

Dagens text säger inte att den som dragit sig undan primärt har tappat sin tro. Men det är något i inriktningen som gått förlorat. Ligger det inte nära till hands att säga att man drar sig undan offentligheten? Det är så meningen brukas i folkmun. Men här står det inte så utan skriften klipper av mitt i meningen och säger att "Herren inte har kvar sin glädje över honom". Man drar sig undan men vinner inte sina själar, säger skriften. Det är en process. Det kan gå väldigt fort utför när tvivel och resignation flyttar in där tron förr regerade.

Det handlar om att leva av tro. Liksom generalen aldrig ger upp sin strid. Så hör vi inte till dem som ger upp och så förlorar våra själar. Vi skall istället höra till dem som tror och så vinner våra själar. Ge därför inte upp även om det känns rätt utifrån stunden. Herren ger den trötte kraft. Står det inte så? Herren ger. Invänta då honom som kommer med kraften. Men resignera inte. Den kommer! Invänta den. Avvakta den. Det är i trons vila som du får övernatta.

"Ju större ljus - desto större mörker; Ju större välsignelse - en desto fruktansvärdare förbannelse. Det är skrivet: Den som tror skall bli frälst men det står också skrivet: Den som inte tror skall bli fördömd. Det står också skrivet: Saliga är de som tar sin tillflykt till Jesus men det är också skrivet: Om någon inte har Herren kär, han vare förbannad. Det är också skrivet: I min Faders hus är många boningar men det är också skrivet: Att de otrogna har sin del i den brinnande sjön. Kapernaum var upphöjt ända till himlen, eftersom Jesus hade kommit dit; Men skulle bli nedstörtade ända till avgrunden då de förkastade Jesus."  - Adolf Saphir

Låt oss uppmuntra varandra till tro och goda gärningar. Och vara verksamma för evangelium.

Den rättfärdige ska leva av tro.

Domarboken: 16.

I Hebreerbrevet uppmanas eftervärlden att äga tro.

Om troshjältarna heter det: " Se hur de slutade sin levnad och efterfölj deras tro." Heb. 11:8. Det står inte att vi skall efterfölja deras livsstil. Den kan för övrigt vara mycket skiftande. Tro-n den finner sina vägar genom omöjligheter. Så handlar Gud. Och trons människor har något värdefullt att överlämna till nästa generation. Det är deras tro på och tilltro till Gud. Tro Gud i allt!

Tron lämnar spår i livet och kan vara nog så omväxlande. Se på profeten Daniel. Han sover bland lejon. Det gör inte Simson. Han river dem. Elia kallade ner eld från himlen men Sebedei söner fick eldförbud. Profeten Jona färdas under vattnet i en val medan Mose går torrskodd genom Röda havet. Försök att kopiera metoderna. Tron har inga manualer. De är endast genom tron banbrytande.

Domarboken avslutar sitt 15 kapitel med att beskriva: "Och Simson var domare i Israel i tjugo år under filisteernas tid". Det är som om skribenten redan där vill avsluta Simsons historia. Men hans liv fortsätter i bländande skarpa färger.

Simson beger sig till Gaza. Och man skulle gott kunna tro att han dragit fram där idag. Han går in till en prostituerad. Filisteerna är efter honom. Han lämnar oförklarligt kvinnan och tar med sig stadsporten med karmar, bommar och allt. Han bär dem upp på berget mitt emot Hebron, säger skriften. Ett havererat möte. Herren bevarar hans ingång och hans utgång.

Simson blev senare kär i en kvinna från Sorekdalen. Sorek på hebreiska betyder "ädla druvor". Om det bara hade funnits en profet att hejda Simson. Eller en talande åsna. Men det gör det inte. Och druvor ska han inte förtära. Men Gud hade sak emot filisteerna! Det är den översta rubriken i Simsons liv. Glöm inte det. Kvinnan i Timna var "rätt i hans ögon". Kvinnan i Gaza gick han bara in till. Men denna kvinna i Sorekdalen blev han kär i. Så noga blottlägger skriften mannen Simsons inre liv. Kvinnan hette Delila. Delila bland "äkta druvor". Det är en farlig plats för en nasir. Ett lejon i en vingård hade varit betydligt bättre.

Jag vill påstå att det är Simsons fallenhet för sina gåtor som är hans svaghet mer än hans lättsinne vid umgänget. Delila ansätter honom hårt under flera nätter med filisteerna som påtryckare i bakgrunden. Hon får genom en affärsuppgörelse uppgiften att lirka ur Simson hemligheten till hans styrka. Pengar. Vad annars? Simson hemlighåller svaret in i det längsta. Det är intressant att se hur Simson parerar och hur han bakar in betydelser i sina svar, fastän han inte ger henne det direkta svaret på hemligheten till hans styrka.

Första svaret är "sju friska sensträngar som inte hunnit torka" dessa skulle man kunna binda och betvinga honom med. Det andra svaret är "om man binder mig med nya rep som aldrig använts", så skulle han bli svag som en vanlig människa. Vid det tredje svaret till Delila svarar han "om man väver in mina sju flätor i varpen", så skulle han bli försvagad. Fjärde gången berättar han som det är. Klipper du av mina sju flätor förlorar jag kraften. 
 

Friska sensträngar. Nya rep. Sju flätor. Simson snuddar vid sin hemlighet utan att röja den. Filisteerna hade lätt kunnat ta tillfånga prästen i Estaol och frågat honom om varför nasirer blir starka. Och hur de därmed kan bli försvagade. Den hemligheten var nedtecknad i Mose böcker. Djävulen arbetar inte periferiskt. Tvärtom! Han försöker alltid ställa sig och förställa sig så nära som möjligt men utan att bli röjd. Han har ett särintresse att komma åt Gud via människan. Den det gäller. Människan som Gud har kär. Hans trestegs program är att stjäla, slakta och förgöra. Kan han oskadligöra människan går Guds plan om intet. Det är djävulens strategi. Och vi vet hur det gick med Jesus. Jesus blev dödad men han besegrade och övervann djävulen genom sitt liv! Han löste syndaproblemet. Och tog makten över döden.

Delila låter en fiende skära av Simsons flätor. Simsons kraft vek av. Guds ande lämnade honom. Filisteerna sticker ut hans ögon och tjudrar honom vid åsnans plats. Där får han mala säd och bli till åtlöje, blind och kraftlös. Men håret växer ut.

Filisteerna har en tid senare en stor fest. De tar in Simson till festen för att roa sig över honom. Simson ber en pojke ställa honom vid ett par pelare. Simson ber Gud ge honom den övernaturliga kraften en sista gång i livet. Tretusen personer fanns på byggnadens tak och oräkneliga filisteer inuti huset. Simson river hela huset och dör med filisteerna.

Simsons bröder och hela hans familj kom därefter och begravde honom i hans fars grav. Mellan Sorga och Estaol. Vart hade de hållit hus under hela denna tid? De hade levt sina egna liv. "Kött är kött. Och det som är fött av ande är ande." En kallelse är personlig och gudomlig. Den kan inte delas med andra. Den kan heller inte ärvas. Därför är också profeter föraktade i sitt eget hus. Hur kommer det till uttryck? Inom familjelivet, så klart. Det mänskliga och det gudomliga skär sig. Och skyddar så profeten i hans kontext. Hur? Genom lidanden. Hur föraktar den egna släkten och familjen profeter, som Jesus talade om?  De misskrediteras inför andra genom djupt förakt. Vad vinner man på det? Ingenting. Klyftan går nämligen inte att överbrygga. Det är uppdragets och avskildhetens pris. Genom föraktet - denna djupt rotade känsla av antipati. Därför är skriften redan initialt så tydlig med att berätta om att när Simson slog ett ungt lejon så märkte inte hans föräldrar det - fastän de färdades tillsammans. En reell omöjlighet, egentligen. Här har du avskildheten manifesterad i en gudsmans liv. Uppdraget är enskilt och andra har inte insyn i det, med ofta stora personliga konsekvenser till följd.

En gudomlig kallelse är högst personlig. Den går utom alla andra band och konstellationer och delar inte något efternamn med någon. Vilka befogenheter har Gud hos en människa då en människa blir kallad? Har han oinskränkta befogenheter? Eller bara så mycket som människan själv vill? Det kommer vi aldrig att få veta. Gud väcker längtan och svarar upp emot den. Vad som är vår egen längtan eller Guds är här sammanvävt som håren i en fläta. Verket är hans. Människan får vara redskapen.

Gud hade sak emot filisteerna. Han utväljer en man av Dans stam. Så stort! Den som går Guds ärenden får titt och ofta möta Gud. Hur skall man annars kunna gå hans ärenden? Att möta Gud i de stunderna fyller livet med mening och reducerar ett allmänmänskligt liv till något mycket mindre värt. Det vet den som mött Herrens kallelse. Inget går upp emot den. 

Håret växte ut. Och han slog fler vid sin död än under sitt liv. En av bibelns märkliga profiler.

Simson. En troshjälte.

Simson hade gått ner och bosatt sig vid en klyfta vid berget i Etam. Etam, som inte heller har någon känd betydelse. Det finns stunder och perioder i livet som inte avser någonting. Till synes. Vi ser inte allt. De perioderna är Guds tid med den enskilde. Där arbetar Gud med dem. Josef satt i fängelse. Mose var i öknen. Paulus i Arabien. Här växer de. Vid avskildhetens skrevor. Vid Lehi inväntar Gud Simson. Gud hade där gått före med en käke. En åsnekäke. Som var frisk.

Bakgrunden är följande:

Till Etam kommer tretusen av Simsons landsmän, från Juda område. Juda som var Jakobs son. Han hade fått löftet att bära spiran. Eller makten. Men här knädarrar Juda män inför de filisteiska hoten, trots att de själva är minst tre tusen man. Ömsom förtröstar de på Simsons förmåga, ömsom att lämna ut honom för att själva gå fria. Orsaken var att filisteerna hade dragit in mot Juda område för att leta upp Simson och för att hämnas. Nu ville Juda män uppnå konsensus. Juda män verkar vilja ha fred mer än befrielse. De var trots allt ockuperade. Juda män ber Simson att han skall låta sig bindas och utlämnas till filisteerna. Simson samtycker och räddar dem. Genom att överlåta sig, räddar han de tre tusen männen av sitt eget folk. Likt Petrus på pingstdagen då han predikade för tre tusen personer som blev frälsta. Kanske tänkte Petrus på Simson den dagen.

Har du märkt hur Simsons tjänst växer? Först slår han ihjäl 30 filisteer. Sedan buntar han ihop 300 rävar. Nu räddar han 3000 av sina egna landsmän. Ett tiofaldigt segrande i etapper. Den kristne är kallad att gå från kraft till kraft.

Ett käkben av en åsna i Lehi. Den var frisk, säger bibeln. Och Simson får fatt i den genom att räcka ut handen. En märklig beskrivning. Fritt svävande åsnekäkar. Eller? Gamla kadaver är inte friska för jämnan. Och benrester efter åsnor borde väl ligga i marknivå. Bibeln säger bara att han räckte ut handen efter käken. Det står inte ens att han böjde sig ner efter käken. En underbar bild. Gud gör saker vi inte vet om. Han handräcker i striden! Och vi får i tro gripa tag efter löftet om assistans. Guds gåvor kräver ingen motprestation. Hade det stått att han böjde sig ner efter käken, då hade det varit på sin plats att lyfta fram prestationerna. Men icke.

Simson kommer att slå tusen man med käken. Kraniet måste ha passat som hand i handske. Kanske var hans väldiga hand med pek och långfinger väl passande i ögonhålorna. Han greppar den som om det vore en pneumatisk koppling eller bajonettfattning. Så länge han håller käken var den ett med honom. Kraniet dinglar följsamt under hans handled likt en murbräcka. Var det verkligen Gud som bistod med käken? Javisst! Käken var måttad av Gud själv. Gud ger inga obrukbara gåvor.

Har du fått en andlig nådegåva som du inte riktigt förfogar över? Räck ut din hand i tro och fatta tag i de hjälpmedel Gud gett till dig. Han vet att pryda en åsnekäke med en hel uppsättning kärnfriska tänder till en nasir. Och Simson slog tusen man med den. I den helige Andens kraft. Det är avgörande. Den helige Ande är träffsäker och gör dina slag säkra. Tre tusen blev frälsta och tusen fiender förgjorda. Också du är satt att förtrampa fiendens härsmakt. Emancipera dig från den stora belamrade massan - likt Juda män. Res på dig! Där ligger en åsnekäke. Var? Vet ej. Men när du är i position, räck ut din hand, och utför en evangelists verk.

Lehi, det är platsen för Simsons främsta slag och seger dittills i hans liv. Och han ber sedan utmattad till Gud. Så befriande att inte stå ensam i striden. Gud är med och hör bön. Äntligen får vi höra Simsons kommunikation med himlen. Den hade nog Gud inväntat också bland alla Simsons gåtor på ett mänskligt plan. Simson kastar åsnekäken och Gud låter vatten springa upp ur marken. Och hans ande fick åter liv. Underbart! Platsen kom att kallas för "Den ropandes källa i Lehi" och finns än idag. Gud är inte sen att svara på trons gärningar. Det är hans livsluft. Om du går ensam med Gud; Han sviker dig aldrig! Han är inte beroende av massan. Han är bara beroende av dig. Han är mer beroende av dig än du av honom. Fatta mig rätt. Gud är i majoritet över dig men han har gett dig vetorätten. Använd den inte. Så att han kan komma till i ditt liv.

Simson är på den plats Gud förberett åt honom. För att slå fienden. Men ögonhålorna ropar från den friska käken där Simsons starka fingrar pressat tag och funnit plats. Käken som knakar och spricker av samhörighet, under trycket av ett sista ofrivilligt bröl. Trycket. Trycket av att vara ett par med Gud. Simson hör inte det varnande brölet. Men han kommer att se tillbaka och minnas hålorna. En åsnekäkes ögonhålor. Då är han själv fjättrad vid åsnans plats. Med utstuckna ögonpar. Det blir filisteernas förfärliga hämnd på honom. Öga för öga och tand för tand. Gamla testamentets honnörsord. Men bibeln deklarerar lakoniskt.

Käken var frisk.

" Revival will come to us and within us when we really want it, when we pay the price. "

 - A.W Tozer -

" En tid därefter, medan veteskörden pågick, besökte Simson sin hustru och hade med sig en killing. Han sade: " Låt mig gå in till min hustru i kammaren." Men hennes far tillät honom inte att gå in. Han sade: " Jag var säker på att du hatade henne, och därför gav jag henne till din bröllopssven. Men hon har en yngre syster som är vackrare än hon. Tag henne istället! Men Simson svarade dem: " Den här gången är jag utan skuld till filisteerna , om jag gör dem något ont. Simson gick och fångade trehundra rävar. Sedan tog han facklor, band ihop rävarna med svansarna två och två och satte en fackla mitt emellan de två svansarna. Därefter tände han eld på facklorna och släppte in rävarna på filisteernas sädesfält och antände så både sädesskylar och oskuren säd, vingårdar och olivplanteringar. När filisteerna frågade vem som hade gjort detta, fick de svaret: " Det är Simson timnitens svärson, därför att timniten tog hans hustru och gav henne till bröllopssven." Då drog filisteerna bort och brände upp både henne och hennes far i elden." Dom 15.

Simson återvänder till sitt privatliv. Där hans tjänst medfört konsekvenser på ett personligt plan. Men han vet inte ännu hur djupa konsekvenserna är och skall bli. Hustrun har getts till bröllopssvennen. Simson kommer med en killing istället för med blommor. Ett tamt djur är en vänlig gåva till en hustru, tänkte säkert Simson. Han är ju en jägare ut i fingerspetsarna. Ett vilt djur vore för brutalt. Och en gåta har redan kostat honom ett merarbete med att slå ihjäl trettio filisteer eftersom hans blivande blåste honom på gåtans svar. Honung är vid detta lag en gammal andlig upplevelse. Honungen minner om segern över lejonet men lejonet påminner för mycket om gåtan han slarvade med. Så det blir ett tamdjur denna gång. Ett säkert kort som inte kan erbjuda några oväntade överraskningar på trons väg. Så en dikt får hon inte! Inte en rebus eller en gåta heller. Självspeglingens tid var nu förbi. Integriteten har lagt sig som ett hölje över mannens själ. Det blir en söt killing. Men hustrun är given åt en annan. Det vet inte Simson om. Det skall han bryskt bli varse. Svärfadern föreslår lillasystern i hustruns ställe och vi känner genast igen tongångarna i berättelsen om Jakobs historia med sin svärfar. Här ropar textraderna i 1 Moseboken och Domarboken till varandra. Han fick hennes syster Lea istället. På bröllopsnatten. Och han får arbeta ytterligare i sju år för att få den han ville ha och vi letar febrilt efter Guds närvaro och trofasthet i att undanröja hindren i tid, bland de biografiska exemplen i ett Guds handlande. Är det en officiell ställning att vara patriark eller domare åt Gud - då borde han vara intresserad över hur det går längst med vägen. Förvisso! Herren är mån om alla sina barn.

Skulle Gud använda äktenskapet, kvinnan, hjälpen som mannen fick till sitt sällskap i livet som ett medel i att skapa problem? Naturligtvis inte. Det vore både för utstuderat och för motsägelsefullt. Hon skulle vara mannen till hjälp, står det. Men livet är på flera nivåer. Och Gud har genom Simsons liv sak mot filisteerna. Det är den största rubriken över hans liv. I patriarken Jakobs liv kan vi bara säga; att Gud måste forma den blivande patriarken. Gudsmän växer inte på träd! Hör du det. Du som bara överlever på ett ovisst personligt plan, du har ingen aning om vad Gud gör i ditt liv. Håll bara fast vid Gud! Det kommer att klarna och visa sig. Herren har danat profiler förut. Han kan uppväcka en gudsman ur dig om du vill ställa dig till hans förfogande. ALLT är inte som det ser ut. Varken inför dig själv eller inför andra. Gud har ett bättre perspektiv.

"När veteskörden pågick." Varför gick Simson ner just vid skördetiden? Hur fick han impulsen att gå till sin hustru just "en tid därefter?" Varför inte efter "en halv tid"? Vad det nu kan vara för tidsmått. Hur länge varar "en tid?" Och exakt hur lång tid är "en tid därefter? " Det vet ingen. Gud vet. Och han ordnar så att Simson kommer på benen just när det är skördetid. Ner för att med en killing besöka sin hustru som inte längre är hans. Han vet inte om att han snart skall utföra ytterligare "en gudstjänst" genom sitt liv. Men filisteerna skall snart bli uppmärksammade på det. Och hans ex-hustru som filisteerna bränner upp.

Gudsmannens tjänst inför Gud eller slarvigheten i att skapa gåtor under hybris får personliga konsekvenser för Simson. Var går gränsen mellan det självförvållade och det som är av Gud sanktionerat? Det är omöjligt att hålla isär. För vem kan på en enda bild urskilja hårstråna i sju tunga flätor? Och vem kan räkna kvalstren som hänger i dess trådar? Förtrösta på Gud! Han har räknat alla dina hårstrån även denna morgon. Han känner kvalstrens väg på de hårstrån som ligger kvar i din omgivning, till och med. Han som alltid vakar över dig. Han som måste räkna dina huvudhår kontinuerligt, eftersom han sagt så. Du är älskad av Jesus! Han är Guds utsände Son. Förtrösta min vän! Livet är och det känns. Och Gud är fortfarande Gud och kommer så förbli.

Simson blir rasande. Han fångar trehundra rävar och binder ihop dem parvis. Sätter en fackla mellan svansarna och tänder på. Mitt i skördetiden. Du har väl inte glömt hur kapitlet började? Simson fick för sig att besöka sin hustru. Just då! Men han kan omöjligt veta medan han under fredliga former slaktar sin killing att han kommer att skicka trehundra infångade rävar med hundrafemtio facklor rätt in i filisteernas veteskördar för att bränna ner hela det kommande årets skörd. Så destruktivt. Men Gud visste!! Gud visste från början! Tänk att få gå Guds ärenden. Det är livets stora mening! "Och jag uppväckte somliga bland edra söner till profeter och somliga bland edra unga män till nasirer", skriver Amos.

Vad står det i Guds hemliga manualer om metoderna då han uppväcker profeter och nasirer? Finns det något känt tillvägagångssätt för det? Vi har i språket en liten anvisning. Någon "väcks". Något slumrar i det dolda. En väckarklocka ringer. Och Gud uppväcker. Vad är den utlösande faktorn - väckarklockan? En uppbränd hustru? Det är i alla fall skälet eller möjligen förevändningen i berättelsen om Simson. Och det är bara att försöka sätta sig in - i andra. Det drabbade Simson djupt. Var det det som formade honom till en nasir? Säkert! Men inte bara. Var det Guds metod i ett olyckligt privatliv? Det är som att räkna hårstrån och att leta efter vilket hårstrå som bär på flest kvalster. Vi vet bara att. När Gud tar sitt verktyg i sin hand och skickar ut dem två och två med en fackla som brinner i deras hjärtan - då tar det eld i samhällena!

Fler av Simsons kaliber behövs i överförd mening på det andliga området. Alla troende som är kringspridda... Fånga in dem! Bind dem vid Gud och släpp ut dem. Sänd ut dem två och två. Låt de lysa i en mörk värld. Bilderna är många och går i varandra. Jag får återkomma.

Guds ord är verksamt och talrikt.

" We cannot afford to let down our Christian standards just to hold the interest of the people who want to go to hell and still belong to a church." 

             - A. W. Tozer -