"Och han sade till dem: "Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt ska bli frälst, men den som inte tror ska bli fördömd. Dessa tecken ska följa dem som tror: I mitt namn ska de driva ut onda andar. De ska tala nya tungomål. De ska ta ormar med händerna, och dricker de något dödligt gift ska det inte skada dem. De ska lägga händerna på sjuka, och de ska bli friska." När Herren Jesus hade talat till dem, togs han upp till himlen och satte sig på Guds högra sida. Och de gick ut och predikade överallt, och Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det." Mark 16:17-20

Detta var det sista Jesus sa innan han lämnade världen. Kallelsen är tydlig och klar för de troende men vi väntar istället förgäves på att någon ska bekräfta oss. Men så står det inte. Jesus ska bekräfta ordet genom de tecken som skall följa tillsammans med oss!  Vi har således fel fokus.

Varför handlar inte vi kristna enligt missionsbefallningen? Ja, det var fem hundra som såg Jesus efter uppståndelsen. Men bara 120 blev uppfyllda med kraft. De andra 380 försvann ut ur sin samtid. Saknar de troende idag kärlek? Kärleken driver ut räddhågan eller rädslan. Så vad felar? Saknar de troende tro idag? Ryms inte ordet tro i ordet troende? Har vi blivit namnkristna? Troende utan kraft.

Vad är hindret?

Rädsla.

"Och han tog honom i högra handen och reste honom upp. Genast fick mannen styrka i fötter och vrister. Han hoppade upp, stod upprätt och började gå och följde med dem in i templet, han gick och hoppade och prisade Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och de kände igen honom och såg att det var mannen som brukade sitta och tigga vid Sköna porten, och de fylldes av förskräckelse och förundran över det som hade hänt med honom."  Apg. 3:7-10

En man hade varit lam sedan födseln. Föräldrarna hade fått göra allt för honom. I vuxen ålder fick han fortsatt vara beroende av omgivningens välvilja och andras allmosor. Hur hämmar inte det en människas livsglädje och livsgnista - ni mina vänner som är präglade på att det bara är de helbrägdagörande gåvorna och de karismatiska-helande-evangelisterna som fått makt av Jesus att bota sjuka. Låt mig få utmana oss.

Det är Petrus och Johannes som i detta kända textavsnitt kommer upp till sköna porten där den lame sitter. Vi är vana vid att lägga betoningen på att apostlarna inte hade något silver och guld, för det säger Petrus. Men anledningen till att han sa så - förutom att det säkert också stämde - det var att mannen satt och tiggde. Han behövde inkomst för sitt liv. Här tar Petrus avstamp till det han verkligen vill komma fram till; "Det vi har det ger vi dig!" "I Jesu Kristi namn stå upp och gå!" 

Här slutar vi att läsa och undret är ett faktum. Och vi slår fast att det är i Jesus namn som ett helande ernås. Inte sant? Och att vi saknar denna trons manifestation och erfarenhet runt våra egna liv. Men liksom "Tro utan gärning är död" - för det är också en biblisk sanning - så står det faktiskt att Petrus tog honom vid handen och reste honom upp. Här har du en konkret gärning eller handling. Har den någon betydelse? Absolut. "Gå och tvätta dig i Siloam", sa Jesus, till den blinde. Var det nödvändigt? Ja, det var det.

Var det en engångsföreteelse att Petrus tog den lame vid handen och reste honom upp? Sa han inte att den lame själv skulle resa på sig? Är detta metodiken i att rullstolsbundna ska få styrka i sina ben, de blinda få sin syn och de döda väckas upp? Finns det någon metodik i Jesus namn? Ja, förr i tiden tonsatte läsarna helandeunder i sina sångtexter. Och trodde på dem. 

Vi tror men vi tillämpar inte. Vi tycker att helandepredikanterna likt andliga entreprenörer fått en särskild smörjelse av Gud för saken. Eller också är de fel ute och kommer att bli avvisade av Herren en dag; "Se jag känner eder icke. Gå bort ifrån mig ni ogärningsmän." Vill Gud någon syndares död? Svar nej. 

Det finns en psykologisk tröskel inom oss som den stora hopen av evangelister och pastorer inte tar sig över och igenom. Därför blir de inte till samma välsignelse för andra och de utbreder inte Guds rike på detta kraftfulla och påtagliga sätt. Vi ber i Jesus namn. Och så hänskjuter vi saken åt Herren som har all makt. Men vi skulle ju i hans namn... Undren uteblir.

Jag tänker mig in i att som Petrus och Johannes agera i förbön för en liknande. Hade jag då tagit en rullstolsbunden människa i handen för att resa honom eller henne upp - om mitt kristna liv är så äkta som jag tror? "Tro utan gärning är död." Förmodligen inte. Jag hade haft en bönestund innan torgmötet, delat mina traktater om Jesus, proklamerat Jesusnamnet - möjligen gett förbön åt någon om denne så insisterade. Men det är en väldig tröskel att våga säga åt en lam;  - Res dig upp i Jesus namn! och sedan också ta dennes hand och hjälpa honom upp. Det kan ju misslyckas...Gode Gud! Himlen måste blunda för vår otro, änglarna skyler både ben, armar och huvud för vår otro skull. Vi är själva en dementi på vår trosuppfattning och vår höga kristna bekännelse. Den är inte värd någonting. En verksam tro i kärlek. Himmelrikets resurser fryser inne. För att säga det så; Vi kommer aldrig så långt. I himlen blir allt frid och fröjd men här nere får vi lida. I onödan. För Jesus namnet blir aldrig förhärligat genom himmelrikets politik.

Jag läste och blev djupt tagen härom dagen. Vet du vad det står? "Det är för eder fostran som ni får utstå lidande." (Hebr. 12:7) Sedan skriver författaren: "Våra fäder fostrade oss en kort tid så som de tyckte var rätt, men Gud gör det för vårt bästa, för att vi ska få del av hans helighet." (Hebr. 12:10) Författaren av brevet förknippar lidande och fostran med varandra. Fostran är metoden. Lidande medlet. Och här kan lidanden skilja sig åt i våra liv. Gud väljer olika lidandets färdmedel vi får resa i. Men så kommer det allt väsentliga: " För att vi ska få del av hans helighet." Lidanden blir upphovet till vår heliggörelse. Våra lidanden på ett personligt plan är det kors vi fått att bära. Det har ett stort syfte för våra liv. Vi behöver helighet i våra liv. Den hör till härligheten.

Gud vill att vi ska gå ut i tjänst för honom och inte bara som barn be Herren verka från himlen. Han har gett oss den Helige Ande som pant på arvet. Låt oss ta ut det!

Jag blev själv svårt sjuk en natt och bad till Herren att han skulle gripa in. (Undrar om det inte var tarmvred jag fick.) Jag befallde i Jesus namn de svåra magplågorna att ge vika. Men mina ord var i mitt känsloliv lika svaga som en bukett tulpaner som stått i en vas utan vatten i en vecka. Det enda orden verkade åtlyda var jordens dragningskraft. Orden föll som döda sparvar till marken ur min mun och redan när jag sa dem så var jag inte säker på att de skulle ha någon verkan. Jag hoppades mest. Känner du igen dig? Men jag vidhöll och förtröstade på Gud i en fullständig utsatthet. Plötsligt befann jag mig vakna efter att ha somnat. Fullständigt omöjligt med de plågorna. Men när jag vaknade var plågan borta och krampen hade lagt sig. I mitt inre så sjöng det: "Han håller hela världen i sin hand! Han håller hela världen i sin hand. Han håller hela världen i sin hand. Han håller hela världen i sin hand." Herren Jesus Kristus hade varit där och hjälp mig. All ära till honom! Jag vägrar tro något annat. "Han håller dig och mig i sin hand!"

Gå i tro! Verka i tro! Utför i tro! Håll fast i tro! Och forcera alla humanistiska trösklar och all otrons elände som endast hänskjuter saken åt Jesus i bön och sedan stänger butiken och går hem och säger; Det var inte Herrens vilja.... Tro utan gärning är död! Ta den sjuke i handen och res denne upp. Det är en verksam tro. Det är att tro och att göra. Det är lättare sagt än gjort.

Därför ser vi Guds rikets utbredning vara så tillbaka satt i våra dagar.

" I'd rather have ten people that want God, then ten thousand who want to play church."

- Leonard Ravenhill -

Jag hörde en berättelse från David Wilkersons liv av Leonard Ravenhill. 

Leonard uppgav att David Wilkerson berättat för honom: "Jag vet att jag har fått ett par andliga nådegåvor i min tjänst. Men det finns ingen gång de är så i funktion som i evangelisationen jämfört med i kyrkan. Han berättade vidare att när David Wilkerson en dag stod och evangeliserade, så gick en storvuxen man förbi honom. David ropade på honom; "Du är på väg bort ifrån din fru. Gör inte det." Mannen hade senare kommit tillbaka till Wilkerson och varit mycket ångerfull. Det han hade sagt till honom stämde. Mannen hade sex barn.

Guds Ande verkade genom sin tjänare. 

Halleluja! "Han håller hela världen i sin hand." Jesus håller hela världen i sin hand.

Efter ett par underbara timmar i evangelisationen under gårdagen, så fick jag en fruktansvärd kramp i magen. Det var runt 20.00 tiden. När klockan var 01.30 på natten då var tillståndet så svårt att hela min buk hade svullnat upp som en tunna. Stenhård. Ihärdiga kramper delade då bo med en kolossal värk på ömse sidor om buken. Magen hade ingen kommunikation nedåt, om jag får uttrycka det så. Jag kunde bara provocera fram vomering. Men det kom inte upp något i motsvarande grad. Jag drack massor för att försöka häva smärtan. Samarin, mjölk och vatten om vart annat. Enda effekten det hade det var att den begynnande torson oralt släppte upp metanet likt på tajgan i Sibirien. Kunde inte stå. Kunde inte ligga. Kunde inte heller häva smärtan genom en fosterställning. Inget funkade. Jag tänkte; Det här måste vara begynnande tarmvred! Men vad hade då utlöst den bara så där?

Jag bad till Gud. Jag befallde i Jesus namn befrielse från den främmande smärtan. Djävulen hånade mig med sin karaktäristiska negativa ton; "Jesus griper inte in denna gången heller. Dina teologier stämmer inte. Nåt är fel med dig." - Tack för upplysningen. Jag känner det i hela buken, svarade jag mentalt. Och framhärdade. 

När klockan var 03.30 ringde jag 112. De skulle skicka en ambulans. Men det kunde ta tid, sa man. Jag kunde inte gå så väl. Begreppet "framstupa sidoläge" fick en broder definition. "Framstupa framåtböjdhet under gång." Det gjorde så ont och all kommunikation för avträdet stod helt stilla. Som om överkroppen och underkroppen inte hörde ihop längre.

Jag ringde tillbaka till 112 och sa att jag inte kan vänta på någon ambulans längre. Samhällstjänsten har överlevt sitt syfte. Ambulans som ska vara det snabbaste sättet att komma till sjukhus är numera det senfärdiga färdmedlet. Jag tänkte ta en promenad för att se om det kunde lindras. Kan man gå när man har så ont, då har man inte så ont. Men det hade jag! Jag började gå planlöst mot Södersjukhuset i hopp om att smärtan skulle avta. Den lindrades inte. Kroppens övriga organ började medlida. Det var ju snällt men knappast en skön upplevelse. Räckte det inte med de symptom jag hade?

Jag vände och gick hem igen. Det här gick inte. Jag gick som en riktig åldring. Väl hemma igen la jag mig på soffan i samma smärtor. Nu hade värken pågått i åtta timmar med konstant kramp. Men när jag legat och vridit mig i kanske tio minuter så vaknade jag. Ja, jag hade alltså somnat. Obegripligt! Smärtan och uppsvälldheten var förbi. Jag vaknade med en barnsång. "Han håller hela världen i sin hand, Han håller hela världen i sin hand, Han håller hela världen i sin hand, Han håller hela världen i sin hand." Sången som jag sjöng i mitt inre när jag vaknade gjorde sig så starkt påmind - jag som inte sjungit eller hört den där sången på hur länge som helst, började leta efter versarna ur mitt minne. "Han håller dig och mig i sin hand, Han håller dig och mig i sin hand, Han håller dig och mig i sin hand - Han håller hela världen i sin hand." Jag tror det var Jan Sparring som sjöng in den där sången likt en populärreligiös slagdänga på 1970-talen. Kanske den till och med var med en vecka på Svensktoppen. Vi har alla våra olika ideal. Den Helige Andes vittnesbörd i texten var lika stark i raderna som under sångens lansering för ett halv sekel sedan. Takten svajade som rörelserna i en moders famn.

När jag skriver detta så kommer fienden igen och säger; "Ska du skryta över den där upplevelsen också? Får du inte nog? Säkert blir åtminstone läsarna trötta på allt ditt skryt. Din förkärlek för efter apostoliska manifestationer. Och sökande efter andliga yttringar." Gode Gud! Vilket surr. Jag älskar fotstegen av Herrens välgärningar.

Vet du varför sångens enkla vittnesbörd och vers repeteras tre till fyra gånger? Det är för att djävulen är så trög och den Helige Andes vittnesbörd manifesterade faktum till stor glädje för patienten. Här gäller det att stå på rätt sida i striden. Det klarar inte djävulen av att höra. Smärtan var borta. Stå honom emot! Fasta i tron.

Lovat vare Gud, Lovat vare Gud, Lovat vare Gud - ja, lovat vare Gud!

Han håller hela världen i sin hand.

 ^"Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som lyder sanningen kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud." Joh. 3:16-21

För att ett barn ska bli till krävs en mamma och en pappa. Avkomman kallar vi sedan för son eller dotter. Det här är naturliga mänskliga ordningar givna av Gud. Finns inget annat sätt att genomföra en fortplantning. Det behövs en man och en kvinna i grunden.

När vi tänker på Gudsbegreppet; Fader, Son och den Helige Ande så är det för många inom den muslimska världen - inte minst - otänkbart att Gud skulle ha en son. De tycker att om Gud har en son bör han också ha en kvinna. Man försöker tillämpa ett slags logiskt resonemang utifrån Gud givna mänskliga ramar - på Gud. Men Gud fanns till före oss. Vårt skapande som man och kvinna är inte till för att förklara Gud på det sättet. Vi är avbilden av Gud. Inte tvärtom. Att sedan Gud använt våra mänskliga förhållanden utifrån sin inre gudsrelation, det är hans val. Han är originalet. Vi är hans avbild.

Men när Gud vill förklara hur mycket han älskar oss människor då får relationen inom gudomen sin givna plats. Jag som har tre söner kan verkligen förstå Guds hjärta för sin enfödde son. Han har bara en son, betyder det. Men det är inte där betoningen ligger. Utan betoningen ligger på att han utgav, han offrade sin ende son för oss - av kärlek till oss förlorade. Ja, vi som var förlorade genom synden.

När Gud vill bevisa sin kärlek till oss - till dig - till mig - då tillåter han sin son att offras. Tanken svindlar. Har man som förälder en son gör man allt för honom. Inte sant? Men här hoppar Gud över det förhållandet och riktar kärleken till oss människor istället - som om vi var den enfödde sonen. Där vi skulle göra allt för vår ende son - gör Gud allt för oss - genom sonen. Allt för att bevisa sin kärlek till oss människor. Jesus ropar på korset; "Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!?" En oerhörd mening i Guds frälsningsverk. Det är verkligen ett språk vi förstår. En övergiven son. Av kärlek till mänskligheten! Du och jag.

Vi tänker ofta på att Gud älskade världen och att vi alla är inkluderade i den kärleken. Men det är faktiskt en fader bakom den kärleken som offrar sin son. Här borde en orosanmälan inkommit till Socialkontoret för länge sedan. Och ett tvångsomhändertagande. Ja, Petrus försökte vid ett tillfälle. Men Jesus avvisade honom. "Gå bort ifrån mig, Satan! Du försöker få mig på fall, för det du tänker är människotankar och kommer inte från Gud.” (Matt.16:23) En fader som älskar andra mer än sin son och är beredd att offra honom... Det låter ju inte klokt. Nej, det står så också. "Ty så älskade Gud världen." Just så.

Så vann Gud människan genom sin svaghet på korset och i det att sonen lät sig offras för vårt skull och i vårt ställe. En fantastisk familjeangelägenhet.

Gud har en annan illustration på något han håller mycket av. Jesus hustru. Det står i skriften. Det är Lammets brud. Kristi brud. Det är församlingen i alla tider - såväl lokalt representerad som universell existerande. Församlingen är som ordet uttrycker det, de troende och frälsta som kommit tillsammans. Ofta slarvigt benämnt som kyrkan. Kyrka, som mer kommit att handla om byggnaden i folkmun. Där kan du ha vilka aktiviteter som helst, tydligen. Så är det med en lokal. Det skulle vara ett Guds hus men har många gånger blivit till en "rövarkula" på grund av bristande ekonomi och en mycket dålig Guds representation.

I Jakobs kyrka i Stockholm hade man för några år sedan hängt upp en stor gunga som man kunde gå in och gunga i. Fram och tillbaka i altargången. De väldiga repen hängde från balkarna högt uppe i taket. Kyrkan som många gånger drivs av samtidens främsta idioter, med flera år av akademiska studier i skrifter, är specialister på att urarta från en urkund. Jag har sett att de med hänvisning till bibliskt dop skvätter vatten på nyfödda barns huvud i Jesu namn. Finns inga belägg för ett kristet inflytande i det. Dopet är en begravning. Utan begravning - ingen uppståndelse. Trots att kyrkan begraver varje dag på sina gårdar i det naturliga förstår man inte genomförandet och bakgrunden till det. Hela liket måste begravas. Djupt. Annars stinker det. Det praktiserade Johannes Döparen på Jesus tid, i överförd mening. Vi ska gå den väg Jesus gick. Han motsatte sig inte dopet. Dop betyder att nedsänkas.

Alla vi återuppståndna genom dopet får vara tempel åt Gud. Var och en. Och i en sammanslutning representerar vi Jesus brud i tiden. "Den som tror och bliver döpt, han ska vara frälst. Men den som inte tror skall vara fördömd." (Mark. 16:16) Det är sunt att den som inte tror låter sig heller inte döpas. Finns ingen mening med det. Och den som är ett spädbarn kan inte tro. Hur ska han kunna ta ett beslut om dop med att skvätta vatten på sig utan att tro? Det ligger utanför Guds Ords hänvisning. Först tro sedan dop! Spädbarnet vet inte ens om att det finns till. Det är ett religiöst övergrepp och en rituell kränkning om jag får tala samtidsspråk. Men den som tror vill ju bli döpt enligt skrifterna! De fyra evangelierna. (Om du visste hur många ungdomar jag möter på stan som tror de är frälsta på grund av kyrkans förfärliga barndop!! "Jag är ju redan döpt", säger de... Det är ett sataniskt bedrägeri utan motstycke genomfört av kyrkans män. Ni går till helvetet under ett enormt ansvar! Människor berövas omvändelsen och frälsning. )

Så får mänskliga relationer och förhållanden den djupa illustration och innebörd till hur mycket Gud älskar oss och har uppoffrat sig för oss. Därför bör vi ta vara på det frälsningserbjudandet. Om vi vill äga ett evigt liv i glädje och harmoni så måste vi räcka ut vår hand till Jesus som bibelordet säger. " Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du frälst." Gud har skapat en ny tillvaro efter denna. Men dit vill och kommer han inte att släppa in någon synd. Därför måste syndaren och syndens utövare renas i Jesus blod. Det är ett erbjudande med fritt val. Men med kolossala konsekvenser om vi inte tackar ja till det erbjudandet. Det finns en så stor kärlek bakom det att det beskrivs som att "Gud älskade oss att han utgav sin enfödde Son". Älskade han inte Sonen? Förvisso. Det fanns ingen disharmoni där. Men han offrade honom för vår skull. Det säger en hel del.

Detta är ett språk vi förstår men det är också så stort att vi inte kan omfatta det. Öppna ditt hjärta i tro idag till Jesus! Han banade en väg för dig till himlen. Det är dit vi ska ha vårt mål för vår existens. Den här tillvaron är övergående. Låt dig inte fastna och luras i det timliga som kulturen och samtidsandan bedrar dig med. Den är inom världslig, den är trendig och temporär.

Du är en evighetsvarelse, älskad av Gud!

" Be hard on yourself and easy on others. Carry your own cross but never lay one on the back of others."

- A.W.Tozer -

"Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg." Psaltaren 25:9

Vi står inför ett helt nytt år, 2026. Vi har bara avverkat en enda dag än så länge. Året är fullständigt oskrivet och vi har inte en aning om hur det ser ut om ett år, om Herren dröjer och vi får leva.

Dagens text vill peka på att förtrösta på Guds ledning. Men den sätter föremålet för Guds ledning och lärande i fokus. Oss själva. Versen bjuder inte omedelbart på något inre motstånd, tycker vi. Vi känner oss stå i en ödmjuk ställning till Herren som troende. Det är nog de flestas självbild. Inte sant? Vi upplever oss fogliga och villiga till allt Herren önskar för och med oss. "Ske din vilja", ber vi.

Men hur är det egentligen när omgivningen inte rullar ut den röda mattan för oss? Eller då vi möter på motstånd eller får våra rättigheter kränkta eller inskränkta - ja, till och med Paulus hänsköt och hävdade sin rätt som romersk medborgare vid ett tillfälle. Och så tar vi strid för vår sak. Det är naturligt för oss.

Vi finner ganska snart när vi relaterar till vårt livsföre att vi inte är så fogliga och ödmjuka som vi alla gånger tror. Vårt inre reser sig emellanåt upp och vi hävdar vår rätt. Vi vet om våra rättigheter och vi utgår ifrån vår inre uppfattning om vår egen godhet och vi reagerar. Vi sätter många gånger oss till motvärn i vår kontext och så tappar vi bort att det kanske är Herren som vill leda oss rätt genom obehagliga passage och omständigheterna. 

Det står inte att Herren leder oss då vi framhärdar och hävdar vår uppfattning i självförsvar. Betydelsen av detta karaktärs ord ödmjukhet handlar om att tona ned sin egen betydelse. Så fullständigt. Tanken går osökt till Jakobs son Josef. Tänk om han hade kämpat för sin sak i varje situation? Då hade han aldrig nått fram till Guds bestämmelse med hans liv. Och Josefs upplevelser var sannerligen dramatiska. Men han lät sig ledas. Vi finner ingen hans klagan en enda gång i skriften.  Ja, vårt största exempel på det är Jesus själv. Tänk om han hade agerat utifrån eget tycke i varje stund? Han som i allt underställde sig Faderns vilja på vägen till korset.

Världens uppfattning om oss kristna när vi äger denna natur - ödmjukhetens natur - är att vi är mesiga. Timida och till synes bara goda. Viljelösa och lätta att utnyttja. "Vi går en extra mil" med dem som önskar så. "Vi delar med den" som efterfrågar så. "Likt får som förs bort till att slaktas", uppfylls skriftordet över våra menlösa karaktärers hållning. En karikering, således.

Men för att Josef - för att återgå till hans stora exempel och för att göra exemplet mer tillgängligt då vi ofta ser Jesus gärning överglänsa alla karaktärsdrag vi kan uppbåda - skulle nå fram till Guds bestämmelse med honom, så behövde han vara ödmjuk. Och det var han. "Ni tänkte ont om mig men Herren har tänkt det till godo.", utbrister Josef. Herren har tänkt. Inte han själv.

När helst vi finner oss hamna i en situation där omständigheterna äter oss ända in på benen, då vet vi att det är Herren som för den ödmjuke rätt. Oavsett hur det ser ut! Går vi efter eget huvud och tycke kan vi hamna fel - för vad sa texten oss denna dag? "Han leder den ödmjuke rätt och lär den ödmjuke sin väg."

Ödmjukheten kan aldrig bara vara ett förhållningssätt. En attitydfråga. En levnads teknik. Likt ett pådraget fårskinn i kylan. Den måste bli en del av vår natur och karaktär. En själens konstitution. Omständigheterna kan föra oss på så svåra passage och vägar att ett dresserat uppträde inte håller hela vägen. Så har självlivets död den positiva effekten med sig att den låter oss viljefullt ledas av Herren dit omständigheterna för oss, och vi vet och bestämmer oss för att allt sker under Herrens översyn. Vi tar ofta sikte på ödmjukheten och identifierar oss med den. Vi åberopar den. Men inte sällan så slår verkligheten sönder vår hållning och vi motsätter oss det vi får genomgå. Hur ska då Herren kunna vägleda oss?

Det bästa materialet för Herren att kunna leda och lära oss rätt det är om vi anspråkslöst underkastar oss den väg han erbjuder oss att gå. Det är många gånger lättare sagt än gjort. Men då kommer vi rätt! Låt oss ha den påtagliga inställningen och förvissningen att Herren också detta år ska ledas oss rätt. För han leder den ödmjuke rätt. Att vara öppna för att han vill leda oss i tjänsten för honom, till andra människors frälsning och befrielse.

För sitt namns skull.

"Men jag har det emot dig, att du har övergivit din första kärlek. Betänk då varifrån du har fallit, och bättra dig, och gör åter sådana gärningar som du gjorde under din första tid."  Uppenbarelseboken 2:5

Dessa ord är från Jesu mun då han blivit förhärligad. Han har då intagit sin plats på Faderns högra sida. Budskapet som han förmedlar genom aposteln Johannes är mer än komprometterande. Hade det varit frågan om ett äktenskap emellan två makar så är relationen allvarligt på väg att gå sönder. Och det är bäst vi lyssnar till Jesus råd. Några andras råd kan vara helt förödande. Här handlar det dock om en hel församling i sin relation till Herren Jesus Kristus. Ett mycket allvarligt läge.

Men älskar inte Herren sin lokala församling oavsett strukturerna eller oavsett hur vi framlever våra liv? Varför är Jesus så negativ? Är inte frälsningen nog? Är han inte dess försvarare och beskyddare in absurdum? Jo, det är därför han vädjar och varnar.

Vi finner i Jesus ordval flera nyckelord här som skapar ramarna för det Jesus vill anmärka på. Han som inte bara är kärleksfull och god. För vad sjöng vi förr i tiden? "...som uppresa kan de svaga, ge åt vandraren nytt mod." Men här förebrår han verkligen de troende i Efesus. Han villkorar faktiskt relationen.

"Du har övergivit din första kärlek"... Tanken för oss alla till den allra första relationen i en tvåsamhet. Den är särskilt öm för att inte säga oförglömlig. Den första trolovningens tid vet inte av några hinder. Den vet inte av några för svåra uppoffringar. Den letar och hittar uttrycksformer för den innerliga och inneboende kärleken. Den första kärlekens glöd är verksamhetsrik. Uppvaktningen som inte vet av några gränser. Den vill för mycket. Nu! Och på en gång. Den kan inte tänka kortsiktigt. Den bara gör. Och den är en fena på att planerar långsiktiga mål. Kärlekens makt.

"Övergivit"... Man har bara lämnat och gått, betyder det. Den kärlek man hade initialt. Som när en man lämnar far och mor och håller sig till sin flickvän. Den kanske starkaste illustrationen vi kan ta till på kärlekslivets område. Bibeln använder sig åtminstone av den illustrationen. "Den första kärleken." Den är outplånlig. Den som försatte själen i extas. Nyckelorden här är "övergivit". Det är en aktiv handling. I en process eller momentant.  "Den första kärleken" är självutpekande och omistlig. Den går inte att ersätta med "en andra kärlek." Det säger oss åtminstone bestämningen numeriskt och matematiskt uppradat.

Sedan kommer själva knäckfrågan. Det nyckelord där Jesus inte exemplifierar någonting, egentligen. Han säger: "Gör åter sådana gärningar som du gjorde under din första tid." Vad var det man gjorde under sin första tid? Här blir Jesus ord till den lilla församlingen i mindre Asien universell. Uppmaningen skär igenom alla tider och uppmanar slentrianmässig verksamhet att få fatt i den första kärleken igen. Hur då? Genom att göra de gärningar man gjorde i början. Vilka gärningar? Jag vill likna det vid en bil som inte klarar av att starta på egen hand. Den behöver knuffas igång. Utför! Rulla den ner för backen och mekaniken kommer att tvinga tändstiften att antända bensinen igen. Tron börjar verka i överförd mening. Kärlekens glöd för Guds sak.

Jesus exemplifierar inte gärningarna. Vi vet inte vad påpekandet syftar på. Kanske var det att gå på gator och gränder och tala om Jesus igen. Be för sjuka. Befria de besatta. Hjälpa de hjälplösa till självhjälp. Förkunna frid och glädje i namnet Jesus. Det är utpräglade gärningar de första lärjungarna ägnade sig åt i den första kristna församlingen. Och mycket annat. De ägnade sig åt ömsesidig hjälpverksamhet. Ja, de till och med samägde för att avhjälpa de fattigas brister i ett kooperativ. Ingen kallade något av de han ägde för sitt. Ett socialt evangelium. Fullständigt omöjligt utan den första kärlekens glöd. Det är dess frukt. Att dela med sig.

För ett antal år sedan när jag delade ut flyers om Jesus på stan hamnade jag ända borta vid riksdagshuset. Då kom riksdagsmannen för Kristdemokraterna Roland Utbult emot mig. Jag vet faktiskt inte var han hör hemma. Står det Pingstvän eller Riksdagsman på hans visitkort? Vad är han mest? Ja, frågan blir närgången. En KD politiker. Två oförenliga världar. En gudsrikes medborgare kan aldrig vara en representant för denna världen. En kristen som vill reformera världen... Lika omöjligt som om Paulus på sin tid skulle arbeta ihop med Nero för att få honom på bättre tankar. Det är två oförenliga element och världar. Kristen etik och moral... De hör kristendomen till! Inte Sodom och Gomorra. I Sodom råder andra förhållanden. Fråga Lot! Men hur som helst. Jag gav honom en traktat och han sken upp med sitt underbara leende och sa: " Sådana här delade vi ut när vi var nyfrälsta." Likt en tigande profet så tänkte jag: "Låt mig då alltid få vara nyfrälst." Men besvarade inte hans nostalgiska reflektion. Gode Gud.

Låt mig få göra ett sidospår här. Politiskt arbete är som hö och strå, mina vän. Dina engagemang för en förbättrad värld har inget evighetsvärde. Du slösar bara bort tid och kraft och de kärl som skulle var i Guds tempel ses ur evighetens synvinkel endast vara bortförda! De kärl som var tänkt för hedersamt bruk sölas istället ner av maktens smutsiga spel. Det dyrbara guldet i kärlen var inte tänkt åt maktens representanter - hur kristnade dina motiv än är. De hör hemma i Guds hus. Världen förgås och dess begärelser. Står det inte så? Jo, det står skrivet både på väggen och i skriften.

Jesus vill hjälpa oss i sin uppmaning. Han vill föra oss tillbaka till den första kärlekens liv. Hur hittar vi tillbaka till den? Ja, lösningen finns i gärningarna. Det säger Jesus. De är dessa som Jesus uppmanar alla tiders kristna att återvända till. Han säger ju inte "återvänd till din första kärlek." Men genom att göra det man gjorde under sin första tid så kan en förnyelse ske. Kärlekens eld börja glöda och det blir till syre för verksamheten. Den sönderrostade startmotorn som stått still för länge får tändstiften att gnistra i tro. Explosionsmotorn startar upp och följdverkan sätter verksamheten igång.

De första gärningarna under den första tiden och den första kärlekens glöd.

Elam Svahn som var en gammal man redan på 1970-talen, var en äldstebroder i Gilead församlingen i Göteborg. Men han kom att närvara många gånger i de möten som min pappa och hans vänner hade i Wesleykyrkan i Göteborg. Min pappa brukade skjutsa hem honom efter mötena. Jag minns honom vagt och det mesta jag kan säga är att han har funnits och att det han berättat är trovärdigt. Elam beskrev sin tjänst som äldste i Gilead, en tjänst han fått av Herren. Han tjänade med oljeflaskan och förbönstjänst, med den tro som han bar till Gud i sitt hjärta.

Svahn berättar och jag återger vad han skrivit ner.

Elam befann sig i ett bönemöte. Ja, bönemöte kräver sin förklaring. Det är en sammankomst de kristna hade förr i tiden då man samlades i timmar, ibland hela nätter, bara för att bedja till Herren. Ett slags gemensamt umgänge med Herren men individuellt engagerande och unisont aktiva i bön. Ja, det kan låta märkligt men det var nästan alltid en mäktig form av Gudsnärvaro som infann sig i dessa möten, även om Jesus alltid är närvarande när vi samlas i hans namn, oaktat vårt känsloliv. "Man bad sig igenom", som de kristna sa förr. Helt väsensfrämmande för dagens kristendom.

Lovsångarna - om det fanns några eller kanske motsvarande en blåsorkester eller strängmusik - de fick ledigt dessa kvällar men hade också tillträde till bönemötet om de så ville. Och märkligt nog. De kom de med. Man tog inte upp någon kollekt i dessa möten heller. Inga overhead förevisningar om kommande verksamheter eller program. Bara bön till Herren. Poängen med dessa sammankomster var inte primärt att nå ofrälsta människor utan de handlade uteslutande om att umgås med Herren. Man var så vördnadsfull i sin framtoning att man också böjde knä när man bad. Inte som idag då vi pekar finger och hyttar åt Gud och viftar med alla våra salvelsefulla rättigheter i Anden, under lovsång. Vi sjunger: "Helig, helig , helig." Men vi har ingen aning om vad det i praktiken innebär. Inför Guds helighet uppenbaras synd och smuts. 

Elam låg på knä i ett sådant bönemöte och bad till Herren om att han skulle få ett uppdrag att utföra. Elam uppger själv att han lovade göra precis vad som helst, bara han fick göra något för Jesus. Och han skriver i sin anteckningsbok: "Ack, att man kunde lyda mer än man lovar. Men det blir oftast så att man lovar mer än man lyder. Och sedan kommer förödmjukelsens stund."

När Elam kom hem tog Herren honom på orden. "Han gör så ibland.", skriver Elam. Herren sa till honom att han skulle gå till Sjömanshuset och dela ut traktater. Elam hade seglat på sjön så han hade kopplingar till Sjömanshuset. Men som det ofta är med oss människor så har vi ett yrkesliv och ett privatliv. Kanske det var också så för Elam att Jesus inte fanns med i yrkeslivet. Därför blev det extra svårt att vittna om Herren där. Men det vet jag inget om. Ändå tror jag att det är vanligt bland oss kristna.

Elam befarade att han skulle bli utkastad om han gick till Sjömanshuset och dela ut traktater om Herren. Uppdraget bjöd honom emot. Nästa morgon då han vaknade kom han istället på att han kunde dela sina traktater i trappuppgångarna i Olskroken. Det nådde människor det med. Men så hade inte Herren sagt honom. Och Elam hade bara tjugofem flyers. Han bad: "Herre, om jag skall till Sjömanshuset och dela traktater måste jag ha minst hundra stycken flyers, men jag har bara tjugofem stycken." Elam beskriver att det kändes lite bättre med detta upplägg men att han upplevde "att Gud inte talat färdigt i denna sak." Elam bad också om en bestämd summa pengar av Herren. Ja, så gjorde de kristna förr. De var inte lika oberoende av Herren på den tiden men inte heller lika bundna till arbetsgivare och staten för sin utkomst. På så vis bidrog livsvillkoren till en innerligare gemenskap och beroende av Gud, i livet. Här fann bönemötena sin givna plats i tillvaron. Nu för tiden är de överflödiga. Vi klarar oss själva både utan människor och Herren! 

Elam la ytterligare en gång fram sina önskningar inför Gud. Men han hade delat ut sina tjugofem flyers i trappuppgångarnas brevlådor och inte på Sjömanshuset som Herren så tydligt anvisat honom. Han fick ingen frid över detta. Och Elam skriver själv att Herren frågade honom: "Vart gick du med traktaterna?" Men Elam teg, skriver han. Strax därefter ringde det på Elams ytterdörr. Ja, det kunde göra det lite oftare förr i tiden då portarna till husen inte var låsta och människorna å sin sida vågade öppna dörren till sina hem. Utanför hans dörr så stod det en främmande man. Elam öppnade dörren och var övertygad om att någon skulle komma med pengarna han utbett sig. Det var en gammal man. Han sa: "Herren Jesus sa åt mig att ta med mig hundra traktater om honom och ge dem till dig." Mannen överlämnade sina hundra flyers och hälsade frid och gick. Elam skämdes inför Herren. Det blev en verklig läxa för Elam. Känsligheten i att höra Guds röst fanns där. Men man måste lyda också. I smått som i stort.

Elam gick till Sjömanshuset och blev väl emottagen och fick tala med många om Herren. På kvällen samma dag ringde det på dörren. Det var en troende målarmästare som hade fått ett tilltal att lämna en summa pengar till honom. Det var exakt den summan som Elam hade utbett sig till Herren om.

Ja, det var en av många berättelser ur Elam Svahns rika liv med Herren. Denna vithårige man jag mötte som barn. Och som jag vagt minns honom.

Var Elam särskilt utvald för att höra Guds röst och göra små eller stora tjänster för sina medmänniskor i Guds rike? Nej, inte alls. Denna lyhördhet finns inom räckhåll genom den Helige Ande hos alla troende. Guds röst är mycket lågmäld men väldigt stark i sin lågmäldhet. Så skulle jag vilja beskriva den. Den äger likt samvetet en styrka som är oerhört övertygande men som ändå kan negligeras med stora besvikelser till följd. Det har välsignelser med sig att lyda Herrens röst. Men det medför en stor sorg att inte åtlyda den rösten. Så fungerar den Helige Ande med och igenom de troende.

Låt oss ledas och göra det Gud vill genom våra liv. Odla din förtrolighet med Herren genom att göra gott mot var man. Så kan du bli ett verktyg i Guds hand. Gå i tro! Gör precis det som blir dig befallt, så kommer Gud att göra resten och ditt liv blir en underbar och spännande tillvaro i gemenskap med Herren Jesus Kristus. 

Trofast är Herren i allt han förtar sig genom oss!

" A man is in a great place when he has no one to turn to but God."

- Smith Wigglesworth -

"We operate by faith, which means we have confidence in what God says, whether we understand it or not."

- A.W.Tozer -